”Svällningsupplevelsen”

Natten före nyårsafton upplevde jag något som jag inte har upplevt sedan jag var liten. Det kom en känsla av en stor klump, men samtidigt också av något litet skarpt. ”Ska detta komma tillbaka nu efter alla dessa år” tänkte jag. Men jag bestämde mig för att inte bli rädd som när jag var liten utan att iaktta och analysera. Och då såg jag att ”klumpen” var min kropp! Och den var enorm! Var det lilla skarpa min själ? Förmodligen är det den här upplevelsen som Agneta Uppman kallar för ”svällningsupplevelsen” i sin bok. Det är verkligen en obeskrivbar upplevelse, den går inte att beskriva med ord utan måste upplevas. Jag kände mig som en oändligt liten punkt i ett oändligt stort rum. På något vis var detta rum min kropp. Det kändes som att jag rörde mig framåt i denna rymd, att jag svävade i en oändlig tomhet. När jag var liten kunde jag inte identifiera de olika delarna i upplevelsen utan var bara rädd, men nu hade jag större möjligheter i och med det mera vuxna sättet att analysera.

Upp i sittande

I ”tillståndet” igen. Jag låg på rygg med högra armen ovanpå huvudet. Försökte röra den. Tyckte att det lyckades och till slut kändes det som att överkroppen följde med så att jag satt i sittande ställning. Jag kom emellertid snabbt ur tillståndet så jag är inte säker på om det var inbillning eller om jag verkligen lyckades flytta min ”astralkropp” så mycket.

Osynliga svängningar

På juldagen steg vi upp kl 5:30 för att åka till julottan (vilket ingick i Åsas familjs traditioner). När vi kom hem vid 8-tiden lade vi oss igen. Åsa låg och läste och jag slumrade till. Vi var påklädda och ljuset var tänt. Plötsligt kom jag i tillståndet. Det var en ovanlig situation eftersom Åsa var klarvaken och ljuset var tänt, ändå hade hon ingen aning om vad jag var med om. Jag ansträngde mig mycket för att försöka röra en arm. Plötsligt började jag kastas fram och tillbaka! Eller snarare gunga. Jag låg på vänster sida och hade försökt röra höger arm. Högra delen av kroppen svängde kraftigt fram och tillbaka. Det blev 4-5 svängningar innan jag kom ur tillståndet. Jag frågade Åsa hur många gånger jag hade gungat fram och tillbaka och hon hade inte sett mig men hört att det lät som högst en gång! Hon hade legat en meter från mig. Det hade känts helt verkligt. Enda anledningen till att jag antog att jag inte hade gungat fram och tillbaka med min fysiska kropp var att det absolut inte fanns någon anledning för mig att göra något sånt. Det kändes varken som att jag gungade av egen vilja eller att någon annan gjorde det åt mig – jag bara gjorde det. Jag låg på vänster sida och försökte röra högra armen. Gungningen kändes som att överkroppen, mest högra sidan, svängde fram och tillbaka (tvärs över sängen) ett par-tre decimeter, med en frekvens på ca en svängning per sekund.
Senare har jag läst i ”The Projection of the Astral Body” att vibrationerna man känner efter ett tag blir starkare och starkare tills hela kroppen svänger fram och tillbaka, i riktning dit näsan pekar. Det stämmer bra med vad jag var med om, fast de stora svängningarna kom mycket plötsligt.

I ”tillståndet” i verkligheten

Dagen före julafton kom jag i tillståndet medan jag drömde. Åsa och jag var då hos hennes föräldrar för att fira jul. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det här, men jag gör ett försök: I en dröm kom jag i ”tillståndet” i verkligheten. Det kan låta motsägelsefullt, men vad jag menar är att på samma sätt som man kan höra ett verkligt ljud och drömma om det, så blandades upplevelsen av tillståndet, vilket var verkligt, in i drömmen.