Kategori: Andlighet

Jag hade något som liknade en klardröm. Såg en rektangulär bild föreställande tak och taknockar i en stad. Närmast ”kameran” på ett tak satt en stor fågel, kanske en uggla. Jag såg det helt klart och tänkte, ”wow, jag är helt medveten fast jag drömmer detta!”. Så bleknade bilden bort. Sen såg jag bilar och parkerade cyklar lika klart i ett enda virrvarr, som om jag flög omkring bland dem. Solskenet glänste i lacken på cyklarna. Senare på natten var jag i tillståndet. Försökte röra min vänstra arm omväxlande med hela mig. Lyckades röra mig några decimeter kändes det som. Fick för mig att sängen stod vriden 90 grader mot vad den egentligen står.

Beställde tre böcker av Robert Monroe som handlar om hans upplevelser i den andliga världen.

Läste om indisk religion. Läste ut boken om NDU:er. Det finns ju nästan bevis för att vi har en själ! NDU:erna har dokumenterats mycket väl, och det är mycket svårt att bortförklara UKU:erna som ingår i många av upplevelserna. Men det går inte att förklara med den vetenskap vi har nu. Samtidigt tycks det finas en massa dold kunskap om hur allting detta fungerar. Kunskap som den vanliga materiella vetenskapen inte accepterar än så länge. Hur skulle det gå att förklara att det finns själar, om det enda som vi kan se är atomer och strålning?

Jag försökte röra armarna, men lyckades inte så bra. Ska nog försöka flytta hela mig med tankekraft istället. Läste om OBE (out of body-experiences) på nätet.
En hel bok går att ladda ner från nätet, ”Out of body experiences, how to have them and what to expect”. Läste även en del om så kallade klara drömmar, lucid dreams.

Köpte en bok om nära-döden-upplevelser av Raymond Moody. Otrolig läsning. UKU:er ingår ofta i NDU:er.

Natten före nyårsafton upplevde jag något som jag inte har upplevt sedan jag var liten. Det kom en känsla av en stor klump, men samtidigt också av något litet skarpt. ”Ska detta komma tillbaka nu efter alla dessa år” tänkte jag. Men jag bestämde mig för att inte bli rädd som när jag var liten utan att iaktta och analysera. Och då såg jag att ”klumpen” var min kropp! Och den var enorm! Var det lilla skarpa min själ? Förmodligen är det den här upplevelsen som Agneta Uppman kallar för ”svällningsupplevelsen” i sin bok. Det är verkligen en obeskrivbar upplevelse, den går inte att beskriva med ord utan måste upplevas. Jag kände mig som en oändligt liten punkt i ett oändligt stort rum. På något vis var detta rum min kropp. Det kändes som att jag rörde mig framåt i denna rymd, att jag svävade i en oändlig tomhet. När jag var liten kunde jag inte identifiera de olika delarna i upplevelsen utan var bara rädd, men nu hade jag större möjligheter i och med det mera vuxna sättet att analysera.

I ”tillståndet” igen. Jag låg på rygg med högra armen ovanpå huvudet. Försökte röra den. Tyckte att det lyckades och till slut kändes det som att överkroppen följde med så att jag satt i sittande ställning. Jag kom emellertid snabbt ur tillståndet så jag är inte säker på om det var inbillning eller om jag verkligen lyckades flytta min ”astralkropp” så mycket.