Hallucinationer & vibrationer

Sov i stugan och min mor sov i friggeboden. Vaknade upp i sömnparalys men drömsinnet var inte helt bortkopplat. Fick för mig att jag hörde dörren till friggeboden slå igen och sen att min mor stod utanför dörren till stugan och försökte komma in, men hon fick inte upp dörren. Jag ville stiga upp och öppna men kunde inte. Hon ropade något, jag uppfattade det som ”Öppna åt mig!”. Eftersom jag inte kunde röra på mig så försökte jag ropa ”Ja!” och det gick, trodde jag först, men jag kände efter en sekund att det bara var mina astrala röstorgan som ropade.

Försökte igen, hörde rösten klart och tydligt, men jag kände att det inte var mina fysiska stämband som vibrerade. Nu ropade hon ”Rädda mig!” och då blev jag riktigt orolig, ansträngde mig igen för att ropa något, men det var helt omöjligt att få min fysiska kropp att reagera. Men nu börjde drömsinnet att kopplas bort och min analytiska tänkande tog överhanden. Situationen var alltför knäpp för att vara verklig. Under hela upplevelsen upplevde jag att jag låg med huvudet vid fotänden och fötterna där kudden borde vara. Jag slappnade av mentalt och fysiskt, och hörde inte min mors röst mer.

Hörde brus i huvudet och hjärtchackrat vibrerade, det hade det gjort under hela upplevelsen, men nu la jag märke till det mer. Öppnade ögonen, det var mina fysiska eftersom jag kände att de var mycket torra. Tyckte inte synbilden stämde överens med det jag borde se. Slappnade av ännu mer. Vibrationer i hela kroppen ökade, tappade kontakten med den, skönt. Hjärtchackrats vibrationer och bruset i huvudet ökade i styrka.

Kände hur jag gled iväg som i en halvcirkel i näsans riktning. Rörelsen ökade i fart från noll och sen ner till noll igen. Kände inte hur långt jag rörde mig. Vibrationerna och bruset avtog och sen var jag i det normala vakentillståndet. Jag låg med huvudet på huvudkudden, på vänster sida, 180 grader roterad jämfört med vad jag upplevde i ”tillståndet”.

Misslyckat utträde

Låg vaken i någon timme vid 5-tiden på morgonen. Kroppen började somna in. Brus i huvudet, metalliska skärande ljud, outhärdliga cobwebs på baksidan av låren. Kunde inte slappna av mentalt, kom tillbaka till vakentillståndet. Ett till anfall, lika kortvarigt. Gav upp.

Bevisad fjärrsyn!!

Morgonen efter att jag hade haft drömmen om hålet i tältet låg jag vaken en stund, skrev dagbok om föregående två dagar, satte mig upp och tog på mig kläder. Funderade på om jag skulle gå på toa eller äta frukost först. Tittade ut genom tältets öppning. Såg träd och gräs och tyckte att det var likt det jag hade sett i drömmen. Jag såg grannens tält också. Det hängde något mörkblått klumpigt utmed taket på det. Det hade det inte gjort igår kväll. Funderade vidare på vad jag skulle göra härnäst.

En undran växte fram: Är tältduken verkligen så genomskinlig att det går att se genom den så klart? Ja det måste väl vara så. För öppningen var ju stängd, jag hade inte rört den sedan jag stängde den i går kväll. Att öppna den skulle kräva att jag böjde mig fram och drog i fyra dragkedjor. Jag var helt säker på att jag inte hade gjort det.

Jag tittade mot öppningen igen. Men hallå!! Jag såg ju inga träd eller gräs! Bara tältduken. Den var helt ogenomskinlig. Flyttade huvudet närmare tyget. Nej, jag såg inte ett dugg! Bara vitt. Och öppningen var helt stängd. Men jag hade ju sett ut! Ändå hade jag inte rört öppningens dragkedjor! Jag hade vaknat, skrivit dagbok, satt mig upp, satt på mig kläderna och inget mer. Jag hade inte dragit i dragkedjorna eller ens sträckt mig mot dem! Ändå hade jag sett ut, klart och tydligt. Wow!

Men nu var frågan om det bara var mitt drömsinne som hade spelat mig ett spratt. Jag hade haft en liknande upplevelse för många år sen, jag hade just rakat mig på morgonen när jag såg ett 1 cm långt grovt skäggstrå som jag uppenbarligen hade glömt. Sträckte mig efter rakapparaten men när jag tittade på hakan i spegeln igen fanns det inte där. Då var det stor skillnad mellan drömbilden och det jag såg i spegeln efteråt, det var uppenbart att jag hade drömt i ett par sekunder trots att jag stod upp. Men det här kändes inte alls som en dröm, vare sig medan det pågick eller efteråt. Synbilden kändes helt verklig, precis som de jag hade haft under sömparalys. Det enda som pekade mot att det inte kunde ha varit en vanlig synbild var att jag visste att jag inte hade dragit upp tältöppningen.

Nu hade jag min chans att kolla om jag hade varit med om något ”övernaturligt” eller ej. Om jag nu drog upp öppningen och såg att grannen hade något mörkblått klumpigt upphängt utmed taket på tältet så skulle saken vara klar. Jag drog upp öppningens fyra dragkedjor, och kände mig 110% säker på att det var första gången denna morgon jag gjorde det.

Träden och gräset såg ut exakt som jag hade sett det nyss. Och på grannens tält hängde något mörkblått klumpigt – förmodligen hans sovsäck!! Wow. Häpnadsväckande. Otroligt. Jag rös.

Jag har förmåga till fjärrsyn alternativt prekognition (om det var så att jag såg det jag skulle se några minuter in i framtiden). Lilla jag! Och jag måste tydligen inte nödvändigtvis befinna mig i sömnparalys för att lyckas med det! Jag hade varit helt vaken, om än ganska mentalt avslappnad, och hade varit vaken i säkert en timme innan. Fysiskt hade jag inte varit avslappnad eftersom jag satt upp.

Hål i tältet

Övernattade i tält på en campingplats i Värnamo. Drömde (?) att jag låg på rygg i tältet vilket jag gjorde på riktigt också. Öppnade ögonen. Jag såg träd och gräs. Vad nu då? Jag borde väl se tältduken på insidan av tältet? Aha, en stor del av tältet var borta! Vem hade knyckt det?

Jag gick ut genom det stora hålet (behövde inte krångla mig ur sovsäcken eller ta på mig skorna först, så det var uppenbarligen drömsinnet som hittade på detta) och hittade bitarna där. De hade nog bara blåst bort. Men det hade ju inte blåst något under natten. Och det här tältet visste jag inte är isärtagbart på det där sättet? Vaknade. Låg med huvudet ca 10 cm från tältduken med näsan riktad utåt. Det var ljust, som jag såg i drömmen.

Händer

Sov i tält i en skog i Linköpingstrakten. Drömde att jag var i en skog på natten och skulle hitta ”hem” vilket var något slags hus. Jag såg en massa träd framför mig men inget hus men gick ändå i den riktning jag trodde det skulle vara. Ju längre fram jag kom desto mörkare blev det och till slut var det helt svart så jag var tvungen att treva med händerna på marken framför mig. Plötsligt kände jag något. Huset? Nej, en hand! En varm och levande manshand! Och där var en till. De var stilla. Men nu kände jag att de höll fast i mig! Jag drogs neråt mot marken, blev rädd och vaknade. Det var fortfarande mörkt.

Hur ska det här tolkas? Jag var ute på vift i min astralkropp, men den började dras in av den fysiska kroppen (”hem”). Att jag såg sämre ju närmare jag kom stämmer med Robert Bruces m fl beskrivning. Till slut var jag alldeles nära och kände mina egna fysiska händer. Jag drogs in av kroppen och uppfattade det som att det var händerna som drog i mig, trots att de egentligen kändes stilla och ofientliga.