Hjärt- och andningsproblem

Jag blev gradvis mer medveten och kom in i sömnparalystillståndet. Något var fel – hjärtat hoppade över slag. Det var inte så konstigt, eftersom kroppen inte fick något syre. Jag andades, men bara med min astralkropp. Den fysiska kroppen följde inte med i rörelsen! Jag kände ingen luft strömma in och ut ur lungorna och bröstkorgen rörde sig inte alls, trots att jag skickade tydliga signaler till den att andas in och ut.

Nu hoppade hjärtat över två slag. Jag började bli riktigt orolig, men hjärtat slog inte snabbare för det, det fortsatte i vanlig sömntakt bortsett från att det då och då hoppade över ett eller ett par slag. Jag ansträngde mig för att röra på mig, satte mig upp, men det resulterade bara i att min astralkropp satte sig upp. Den fysiska kroppen blev kvar stilla, fortfarande utan att andas.

Jag kände mig inte ett dugg yr som man kan bli om man har syrebrist, jag var helt klar och medveten. Jag kände inte heller de där nerv-ilningarna man känner när man får panik, trots att jag var ganska skärrad. Jag betraktade allting lugnt utifrån, som om jag satt vid styrspakarna till en krånglande maskin. Hur skulle jag få igång den?

Jag satsade hela min vilja på att bli vaken även i den fysiska kroppen och lyckades. Jag tog ett djupt andetag och kunde röra kroppen.

Jag har varit med om många gånger tidigare att jag har vaknat av att jag har ”glömt” att andas och i panik tagit ett djupt andetag, men det här var första gången jag har varit medveten om det under sömnparalys.

Snurrigt

Jag snurrade runt runt. Jag vet inte varför jag gjorde det, jag tror inte att det var jag som styrde. Jag vet inte var jag befann mig, jag brydde mig inte om att titta. Jag kände inte min kropp. Denna dans pågick länge.

Men gradvis blev jag mer medveten. Jag såg min omgivning som snurrade omkring mig. Jag var i ett rum fullt med saker, men jag snurrade så fort så jag kunde inte urskilja några detaljer. Nu ville jag stanna, men det gick inte. Jag blev orolig för att jag skulle falla och slå i något, och då vaknade jag.

Ljudhallucinationer

Vaknade mitt i natten och började tänka på en massa. Efter ett par timmars tänkande började kroppen somna in och jag hamnade i sömnparalys. Nu hände något ovanligt som nästan aldrig har hänt mig men som jag har läst att andra ofta råkar ut för i sömnparalystillståndet: jag hallucinerade. Eller vad man ska kalla det. Egentligen är det bara drömsinnet som tar överhanden och spelar upp en massa ljud och/eller bilder från det undermedvetna.

Jag fick för mig att jag låg i barndomshemmet och att en liten sjungande pojke kom in i rummet. Det var inte speciellt oroande, men när han började närma sig mig blev det mer oroande, för det var en så konstig situation. Jag hörde bara ljudet av honom, såg ingenting. Till slut tyckte jag att han klev upp i sängen och var så nära att jag hörde hans andetag flås rakt i öronen. Men då föll poletten ner, jag kände igen situationen och blev klarvaken (fast fortfarande i ”tillståndet”).

Många som har varit med om sömnparalys har känt en närvaro av någon annan. Ofta har den närmat sig sängen. Och så fort jag kände igen situationen blev jag medveten om att jag inbillade mig, och då försvann ljudet.

Jag öppnade ögonen och såg att jag låg i min vanliga säng. Det var definitivt mina fysiska ögon jag öppnade, eftersom de kändes mycket torra. Jag tittade mot de nerdragna persiennerna. Jag såg skarpt utan glasögon. Men gjorde jag verkligen det? Japp. Eller? Det var liksom svårt att avgöra. Det var i alla fall inte lika suddigt som utan glasögon i vakentillståndet.

Efter några sekunder kom jag ur tillståndet. Då var persiennerna litet mer oskarpa. När jag tog på mig glasögonen var de helt skarpa, och det såg helt annorlunda ut än i ”tillståndet”. Känns som att naturen spelar mig ett spratt när den låter mig se bara litet mer skarpt i ”tillståndet”! Å andra sidan har jag ju i andra situationer sett helt skarpt. Förvirrande.

Sov för länge på morgonen för att ta igen den förlorade sömnen och kom för sent till jobbet. Jobbarkompisarna skulle bara veta orsaken… ibland känner jag mig väldigt udda.

Misstolkningsdröm?

Jag drömde att jag var i ett stort flygplan tillsammans med några andra.

Vi tränade tyngdlöshet genom att flygplanet åkte i en parabel så att konstgjord tyngdlöshet uppstod. Jag tänkte att tyngdlöshet hade jag ju erfarenhet av genom mina UKU-liknande upplevelser, så det skulle nog gå bra. Och mycket riktigt, det kändes precis likadant. Men jag insåg aldrig att jag inte var i den fysiska verkligheten.

Sen omvandlades flygplanet till en helikopter. Det var en väldigt genomskinlig helikopter, för jag kunde se rakt ner över landskapet vi åkte över. Vi flög nära kraftledningar och träd, ja nästan rakt genom dem, men det hände inget, vi bara flög vidare.

Klardröm/UKU igen?

I en dröm blev jag plötsligt medveten. Jag stod i mitt vardagsrum och tittade mot det ställe där bäddsoffan borde stå. Jag visste att jag och flickvännen sov där. Jag hörde att hon snarkade. Men bäddsoffan stod inte där, och våra kroppar låg inte där heller. Det var ganska komiskt att titta på en tom plats och ändå höra snarkningar därifrån. Att min egen kropp borde ligga där tog jag liksom för givet. Men det var bara tomt, jag såg bara väggen och golvet. Inga möbler eller annan inredning. Parkettgolvet såg ut som vanligt, men väggen hade tapetremsor bortrivna.

Jag ryckte mentalt på axlarna åt detta och tittade mot fönstret istället. Det var ljust ute och persiennerna var neddragna. Jag såg dem helt skarpt. Tänkte att jag ville sväva fram mot fönstret, och då gjorde jag det, men bilden av fönstret försvann snabbt. Kände att jag sögs tillbaka till kroppen, bruset i mitten av huvudet ökade och jag kände att jag fick kontakt med min fysiska kropp. Jag liksom skakade in i den. Öppnade ögonen och såg det jag borde se från den position där jag låg, men jag såg helt skarpt trots att jag inte hade glasögonen. Bruset upphörde och jag var helt tillbaka i det fysiska tillståndet. Det var ljust ute och persiennerna var neddragna. Flickvännen låg och snarkade bredvid mig.