Klardröm/UKU?

Jag drömde att jag måste fly ut ur ett hus av någon anledning. Det var någon som rekommenderade mig att göra det. För att lyckas med det måste jag klä ut mig till gammal gumma, tyckte han. Det gjorde jag, och när jag var ute sprang jag så snabbt jag kunde. Men då slog det mig att jag inte kunde komma på varför jag behövde fly. Medan jag funderade på det blev jag halvt medveten om att jag drömde. Det gjorde att det inte kändes lika viktigt att fly längre, så jag vände om och sprang mot huset igen.

Plötsligt var jag inne i ett rum jag inte kände igen, med ett stort fönster, ca 1,5 m brett. Där stod mannen som hade tyckt jag skulle fly. Han pratade med någon mer som fanns i rummet men som jag inte kunde identifiera. Han såg mig och såg bestört ut. Men nu var jag 100% medveten om att jag drömde och förstod att jag kunde göra precis som jag ville. Jag lyfte från golvet och svävade fram mot mannen, med högra handen utsträckt mot hans ansikte, med handflatan framåt. Den gick rakt genom honom, och poff, så försvann han. Jag svävade vidare fram mot fönstret och la vänstra handen på fönsterbrädan. Där betraktade jag handen. ”Den ser helt verklig ut!”, tänkte jag. Den var bara en aning kraftigare än min fysiska hand, och liksom lyste svagt med ett orange ljus. Jag såg inte vad som fanns utanför fönstret. Jag såg inga detaljer i rummet heller. Jag struntade i att försöka se, vände mig om i luften, sparkade ifrån och ”simmade ryggsim” in genom rummet. Struntade i omgivningen och bara njöt av att vara helt fri och tyngdlös. Tog ett till simtag med både armar och ben, gapskrattande av lycka!

Under hela tiden i det här rummet hörde jag ett surr som från en elektrisk transformator. Förmodligen astralsträngens fäste. Efter en stunds luftsim ”vaknade” jag (jag hade ju varit vaken länge, fast i drömmen, men nu var jag alltså tillbaka i min fysiska kropp). Jag låg i min kompis Jonas säng, eftersom jag bodde i hans lägenhet medan han var borta. Jag låg på den plats där den oidentifierade personen hade befunnit sig i drömmen. Rummet jag låg i var ungefär lika stort som rummet i drömmen, och hade ett stort fönster, ca 1,5 m brett, liksom i drömmen.

Sömnparalys igen

Vaknade omkring 2 på natten. Tänkte på allt möjligt och kunde inte somna. Men efter ett tag somnade kroppen in, jag hamnade i sömnparalys. Öppnade ögonen och såg inget speciellt. Ska nog försöka satsa på att komma längre in i ”tillståndet” istället i fortsättningen.

Minne från UKU?

Jag låg och försökte hålla mig medveten i det hypnagoga tillståndet. Som vanligt dök det upp massor av bilder och ljud, och det var väldigt svårt att hålla dem kvar i minnet. Men plötsligt hajade jag till.

Jag fick en ytterst svag minnesbild av att jag hade stått och sett på yuccapalmen i mitt rum och samtidigt i ett upprört sinnestillstånd intalat mig själv: ”Jag måste minnas det här! Jag måste minnas det här!” En stund senare fick jag en till mycket svag minnesbild (?) av att jag i ett upprört sinnestillstånd hade sett en halvnaken manskropp (min?) ligga i en säng.

Men det var som sagt mycket svaga signaler, så det kan lika gärna ha varit något jag hittade på. Men det var den där upprörda känslan jag mindes som var ovanlig. Varför skulle jag känna så medan jag betraktade en krukväxt? Visst är det en fascinerande tanke att jag kanske har helt medvetna UKU:er var och varannan natt, det är bara att minnas dem som är problemet!

Lysande kropp

På morgonen drömde jag någonting. Så vaknade jag. Jag satt upp någonstans, kanske i en säng. Det var mörkt. Jag satt med ena benet vikt under mig och tittade ner på det. Det var abnormt smalt, självlysande vitt med en nyans av grönt. Dessutom såg perspektivet konstigt ut, som om jag tittade i fel ände genom en kikare.

Jag sträckte ner vänster hand för att känna på foten. Då fick jag en chock så att jag kom till det vanliga vakentillståndet, för handen såg också väldigt smal och självlysande ut, och när jag förde ner den svischade den hastigt bort på grund av det konstiga perspektivet och jag insåg att det här varken var en dröm eller den fysiska verkligheten.