Polisen tar ner lagliga webbplatser

Polisen har stängt ner ett stort antal webbservrar efter anmälan från Antipiratbyrån om brott mot upphovsrättslagen. Sajterna som fanns på servrarna var bland annat ThePirateBay och Piratbyrån men även några som inte har ett dugg med fildelning att göra.

Inga av webbplatserna är skyldiga till något som helst brott. ThePirateBay tillhandahåller ett slags länkar till filer, vilket omöjligen kan vara ett brott oavsett vad länkarna pekar till. Den som publicerar en länk kan inte ha kontroll över innehållet i filen den länkar till. Att stänga ner ThePirateBay för att den kan användas för piratkopiering är ungefär som att stänga ner telefonnätet för att det kan användas för att prata om brott.

Det här är en rättsskandal utan dess like. Om inte Antipiratbyrån och polisen åker dit så det smäller om det så har något mycket allvarligt hänt med yttrandefriheten!

Befria informationen!

Det ligger i informationens natur att den strävar efter att bli gratis. Medieindustrin (bokförlag, skiv- och filmbolag) är därför dömd att misslyckas med sina försök att hindra informationsflödet på Internet genom att införa nya copyrightlagar, kopieringsskydd och betaltjänster.

Förr var ett intellektuellt verk oftast något fysiskt; en skiva, en bok eller en tavla. Att kopiera och frakta ett sådant kostade. Det var därför naturligt att det uppstod förlag som kunde sköta tillverkningen och distributionen av skivorna etc. Nuförtiden är ett konstnärligt verk ofta bara en mängd elektronisk information som kan kopieras över nätet i miljontals identiska exemplar, utan kostnad, av publiken själv. Förlagen behövs inte längre.

En del föreställer sig att om bara nya betaltjänster med låga priser kommer igång på nätet, så kommer fildelningen av copyrightskyddade filer att stävjas. Att ta betalt för digitalt material är emellertid dömt att misslyckas. Om något bolag försöker, betalar ett fåtal ”konsumenter” (citattecken därför att ingenting konsumeras ju egentligen – ingenting tar ju slut) för låtarna och filmerna, men sedan sprids de vidare som piratkopior.

När en betald kopia har laddats ner så finns den där färdig att spridas vidare gratis. Är den kopieringsskyddad så knäcks det. Mängden verk som flyter omkring på nätet kommer därför att hela tiden öka. Dvs tillgången ökar vilket betyder att priset som folk är villiga att betala för att erhålla filerna sjunker.

Även om betaltjänster utvecklas, kommer alltid fildelningstekniken att följa med och bli bättre och bättre – och fortfarande vara gratis. Även detta talar för att priserna för betaltjänsterna kommer att sjunka.

Eftersom antalet kopior som kan spridas är obegränsat, och fildelningstekniken kan bli hur bra som helst, kommer priserna för medieindustrins tjänster snart att nå nollpunkten, och då måste informationen släppas fri.

Det finns ingen återvändo. Fri kopiering hör framtiden till. Vi måste anpassa samhället efter detta, istället för att försöka tvinga folk att bete sig på gammalt vis i den nya miljön.

Kopieringsrätten (copyright) måste avskaffas. Däremot kan den mest grundläggande upphovsrätten finnas kvar. Det är nämligen skillnad på upphovsrätt och kopieringsrätt, även om de ofta blandas ihop i debatten.

Den egentliga upphovsrätten är rätten att stå som skapare till sitt eget verk. Exempel: Jag författar en text och anger i denna att jag är författaren. Upphovsrätten innebär att om någon kopierar min text, så får inte denna ta bort mitt namn och skriva dit sitt eget istället utan speciell överenskommelse. Att göra så är omoraliskt av samma anledning som det är omoraliskt att ljuga. Och det ska vara olagligt på samma sätt som förtal och bedrägerier är olagliga. Ett brott mot den egentliga upphovsrätten innebär att skaparen av verket mister äran av att ha skapat det. Det kan också leda till förlorade inkomster och att bedragaren får dessa istället. Antag att någon läser en kopia av min text med förfalskad signatur. Läsaren gillar texten och vill kontakta författaren för ett beställningsjobb. Det jobbet med tillhörande inkomst kan ju då bedragaren få.

Kopieringsrätten är rätten att bestämma vem som får sprida kopior av ens verk. Exempel: Jag författar en text och anger i denna att jag är författaren. Kopieringsrätten innebär att om någon kopierar min text i sin helhet – inklusive signaturen – så begår denna ett brott om jag inte har gett mitt samtycke. Men hur kan det vara ett brott? Jag mister ju ingenting. Jag står fortfarande som författare. Jag behåller äran av att ha skapat mitt verk. Om någon vill kontakta författaren så är det mig den får tag på.

Vi bör alltså behålla den egentliga upphovsrätten men avskaffa kopieringsrätten. Jag önskar att vi kunde hålla isär dessa begrepp. Debatten den senaste tiden om fildelningsnätverken rör enbart kopieringsrätten, inte den egentliga upphovsrätten. Fildelare kopierar ju filmer och musik för att uppleva dem, inte för att lura andra att de själva har skapat dem!

Varför har upphovsrätt och kopieringsrätt buntats ihop till att bara kallas upphovsrätt? Förmodligen för att mediebolagen tjänar på det. De får ju sina pengar genom att sälja kopior. De tjänar också debattpoäng på att framställa fildelarna som att de vill avskaffa hela upphovsrätten, inte bara kopieringsrätten.

Men hur ska då upphovspersonerna få betalt, undrar många.

Vi måste ge upp föreställningen om att det enda sättet att få betalt är per kopia av sitt verk. Faktum är att det är ett omoraliskt sätt att ta betalt. Varför ska upphovspersonerna få betalt per kopia, när det inte kostar dem något att kopiera? Det rimligaste är väl att de får betalt något sånär i proportion till det arbete de har utfört?

Det finns många förslag på hur det ska lösas. Många artister får redan sin huvudsakliga inkomst från konserter och beställningsjobb. Att sälja T-shirts och andra kläder och prylar med tryck på kan också vara en inkomstkälla. Sedan kan man uppfinna nya sätt, exempelvis något i stil med Street Performer Protocol, som går ut på att artister ställer ett krav till allmänheten om att få in en viss summa pengar i gåvor för att de ska ge ut ett visst verk. Redan idag får många artister ett bidrag genom den så kallade kassettavgiften, som läggs på varje kassett och inspelningsbar CD och DVD. Kassettavgiften skulle kunna utvidgas på ett eller annat sätt. Ingen kommer att bli stormrik på sin konst med dessa metoder. Men den tiden är förbi då en artist kunde bli miljonär genom att sälja exemplar av skivor. Det finns ingen anledning att en musiker ska ha lättare att bli rik än exempelvis en skulptör eller en glasblåsare.

Men varför bara leta efter eventuella problem med att släppa informationen fri? Det innebär ju nya möjligheter. Fildelningen är en ny marknadsföringskanal som inte kostar något. Små artister kan snabbt göra sig kända om deras produktion bara håller hög kvalitet. Musik, film och annan digital konst kommer i högre grad att sälja sig själv istället för genom mördande reklam.

Släpp informationen fri och tänk i nya banor!

Apropå debatten om kopiering av copyrightskyddad information. När ska lagstiftarna fatta att problemet inte är att information kopieras, utan att upphovsmännen inte får betalt? Släpp kopieringen fri, och se till att alla konstnärer, musiker och författare får betalt på ett eller annat sätt. Med dagens teknik borde det väl inte vara så svårt. Tänk i nya banor! Kanske kan man ha ett slags fond (skattefinansierad?) med pengar som fördelas till landets upphovsmän efter hur populära deras verk är. Hur populära de är avgörs genom omröstning av verkens ”konsumenter”. Detta var bara ett vilt framkastat förslag, jag menar bara att på något sätt måste det gå att lösa problemet med att upphovsmän måste få betalt om vi släpper informationen fri.