Kategori: Politik

Finanskrisen orsakades av staten

Bo Rothstein skriver i SvD att ”nyliberalerna” är tysta så att de dånar därför att de inte kan förklara finanskrisen. Det stämmer att många liberaler (varför prefixet ”ny”?) inte kan förklara finanskrisen, men det beror inte på, som Rothstein skriver, att de inte accepterar socialistiska förklaringar, utan tvärt om att de är alltför socialistiskt indoktrinerade. Till och med i tidningen Affärsvärlden kan man läsa att ”girigheten” är orsaken till krisen. Men det finns undantag, exempelvis Johan Norberg, som inte alls är tyst. Krisen beror på för mycket statliga ingripanden och regleringar, inte för litet. Sök reda på information om den österrikiska konjunkturteorin om du inte tror mig. På von Mises instituts hemsida finns mer information om den österrikiska ekonomiska skolan. Jag tror att du kommer att få många aha-upplevelser om du läser där.

Ett hårt slag mot friheten

Idag röstade en riksdag innehållande en majoritet hjärnlösa ledamöter igenom en lag som tillåter att staten kontinuerligt scannar igenom alla mejl, webbsidor och SMS som skickas över Sveriges gränser. Det är fullständigt skandalöst. Skrämmande. Obegripligt. Särskilt med tanke på den proteststorm som har hörts bland vanliga människor. Och denna regering ska föreställa liberal???
Argumenten för att flytta från detta landet fortsätter att travas på hög…

Nu börjar jag kryptera mina mejl. Hämta min publika nyckel om du vill skicka krypterat till mig.

Petter svamlar om liberalism

Petter Nilsson skriver på SVT en debattartikel om att ”liberalism är lagligt våld”. Exakt hur det våldet ser ut förklarar han inte, bara att det är ”institutionaliserat” och ”osynligt”. Menar han att skillnader i ekonomiska resurser i sig är våld? Tydligen, men han försöker också blanda ihop liberalism med USA:s krigiska imperialism. Den senare har inget med liberalism att göra. Liberalism är per definition frihet från tvång bortsett från självförsvar, och det är inte självförsvar USA sysslar med. USA har en liberal konstitution, men i praktiken följs den inte alltid.

När det gäller skillnader i ekonomiska resurser så är felet med Petter och andra socialister att de inte begriper hur rikedom uppstår. De tror att det finns en viss mängd rikedom som vi kan fördela på olika sätt, och liberalismen fördelar den ojämnt, medan socialismen fördelar den jämnt. Tyvärr, det är inte så enkelt.

Rikedom uppstår genom människors arbete. Människor är olika produktiva. Högproduktiva människor producerar mer rikedom än mindre produktiva människor. Skillnader i rikedom i ett liberalt samhälle beror alltså på människors av naturen (eller sociala/kulturella mönster) givna produktivitet, inte på att ”det liberala systemet” på något ”osynligt” sätt överför pengar från fattiga till rika. Alltså, skyll inte fattigdom på de rika, skyll på verkligheten!

Problemet med att ta från rika och ge till fattiga är 1) att det är omoraliskt att stjäla någons lön för sin möda och 2) att incitamenten för att producera minskar både för de fattiga (för att de får pengar utan att producera) och för de rika (för att de inte får behålla hela lönen för sin möda). Detta leder i slutänden till att alla blir fattigare.

Om konsumtionskritiken

När det gäller konsumtionskritiken så tror jag att många reagerar på att det är så mycket prylar som köps, ofta fraktade från andra sidan jordklotet med miljöbelastning som följd, samtidigt som man stressar för att hinna med både jobb och att sköta barn och hem. Lösningen föreslås vara att jobba och konsumera mindre och istället ägna sig åt hem och familj.

Men vänta nu, det är ju inte alla som jobbar ”för mycket”. Väldigt många arbetsföra människor jobbar inte alls i vårt samhälle, utan försörjs av de som jobbar. Anledningen är den sönderreglerade arbetsmarknaden och de höga skatterna på arbete. Om det vore inte fullt så dyrt och krångligt att köpa arbete här jämfört med i bortre Asien, så skulle vi som arbetar lägga mer pengar på att köpa lokala tjänster och mindre på prylar från Kina. Därmed skulle vi avlastas och inte behöva jobba lika mycket, samtidigt som många arbetslösa skulle få jobb. Arbetet skulle fördelas jämnare över befolkningen. Och färre långväga transporter skulle behövas.

Den totala mängden arbete skulle inte minska, vilket betyder att vi skulle ha minst lika hög levnadsstandard som nu. Att minska på konsumtionen är detsamma som att minska på produktionen, och detta är detsamma som att minska på levnadsstandarden. Hög levnadsstandard behöver inte nödvändigtvis vara liktydigt med många prylar. Lösningen är alltså inte att minska på konsumtionen, utan att ändra på vad som konsumeras.

Som alltid är problemet inte att politikerna gör för litet, utan att de gör för mycket.