Hur jag började löpträna

Från början var jag helt otränad. Nja, inte helt kanske, jag cyklade till och från skolan varje dag under högstadiet, och ett par gånger per vinter åkte jag skidor ett par kilometer. Idrott var något andra sysslade med. Idrottslektionerna i skolan väntade jag mig igenom, försökte anstränga mig så litet som möjligt. Jag ansåg att min hjärna var den viktigaste delen av min kropp. Muskler och sånt tjafs hade jag ingen nytta av. Jag fattade inte att hjärnan arbetar optimalt om resten av kroppen också får regelbunden träning. Hela kroppen hänger ihop. När jag mönstrade när jag var 17 år fick jag undermåliga resultat på alla fysiska tester utom uthållighet och benstyrka. Benstyrkan var någorlunda normal tack vare cyklingen, men armstyrkan var långt under det normala. Uthålligheten var också normal, men det berodde på att den mättes som effekt per kroppsvikt, och eftersom jag vägde extremt litet – 53 kg fördelade på 180 cm – blev effekten per kg normal. Läkaren undrade om jag hade anorexia. ”Nej”, sa jag glatt, ”jag är bara otränad”. Hon undrade om jag tränade nånting alls. Nix pix. Då såg hon bekymrat på mig och sa att om jag inte åtminstone började springa nån gång i bland så skulle det gå riktigt illa med min kropp så småningom. Jag hade litet skolios och därför måste jag stärka ryggmusklerna, sa hon. Annars skulle jag nästan garanterat få problem med ryggen när jag blev äldre.

Hennes varning hade faktiskt effekt på mig. Det dröjde några månader, men till slut kom jag mig för att ge mig ut och springa. Det var den aktivitet som passade mig bäst. Någon lagsport skulle aldrig komma på fråga, det var den del av idrotten i skolan jag avskydde mest. Så jag tog på mig jympakläderna, en sån där grå tjock varm joggingdress av bomull som var populär på 80-talet. Jag tror det här var våren 1989. Jag sprang på elljusspåret i utkanten av Råneå.

Det gick tungt. Jag fick ont i skenbenen. Men jag växlade mellan att gå och springa och såg till att ge mig ut regelbundet. Efter bara några gånger kunde jag springa hela banan på 3,5 km i sträck. Uppmuntrad av framgången började jag ta tid på mina turer. Jag sprang varje dag i sådär fem dagar, och tiderna blev bättre för varje dag. Men sen kunde jag inte pressa mig mer. Jag mätte upp en sämre tid än föregående dag och då var det inte lika roligt längre. I fortsättningen sprang jag bara nån gång i veckan.

Min första upplevelse av organiserad idrott kom våren 1990. Det var Scania-milen i Luleå som vi skulle springa i utbyte mot en ledig idrottslektion. Den milen sprang jag på 62 minuter. Så långt hade jag aldrig sprungit, men det var inte alls så svårt som jag hade trott. Och framförallt var det en rolig tillställning, som en folkfest! Något liknande hade jag aldrig varit med om. Men det skulle dröja 12 år till nästa tävling.

De kommande åren sprang jag oregelbundet. Periodvis ett par gånger i veckan, periodvis nån gång varannan månad. När jag var 20 år började jag styrketräna istället eftersom jag ville bli större. Men jag insåg snart att jag hade en såpass tunn benstomme, så jag skulle alltid se spinkig ut oavsett hur mycket muskler jag la på mig. Och vad ska man ha en massa muskler till som man ändå inte använder? Att tillbringa flera timmar på gymmet varje vecka resten av livet var inte heller något jag såg fram emot. Då var det roligare att springa. Det hade jag ju faktiskt talang för, jag hade ”löparkropp”, smal och lätt.

1996 hittade jag James F. Fixx bok Löpning på ett antikvariat. Böcker får ofta fart på mig på olika sätt, och den här fick fart på min löpning igen. Jag köpte ett par riktiga löparskor på Löplabbet. Dittills hade jag bara använt ett par billiga gympadojjor med skumgummisula jag fick i lumpen. Men efter något halvår sjönk träningen igen. Men aldrig ner till noll, jag fortsatte springa nån gång varannan vecka. Tre km eller så. Fixx’s turer på 16 km per dag tyckte jag lät helt sanslösa.

Nästa ryck kom i januari 2002. Det var Förbundet djurens rätt som arrangerade ett lag som skulle delta i Göteborgsvarvet 25 maj. Då fick jag ett mål att träna inför. Jag visste att 21,1 km var väldigt mycket jämfört med vad jag hade sprungit dittills, men jag hade ju nästan fem månader på mig. Jag började med rundor på 4,65 km varannan till var tredje dag. Efter ett par månader blev det glesare mellan rundorna, men å andra sidan blev de längre, 8,5 km. Helgen innan Göteborgsvarvet sprang jag 13 km på söndagen och 8 km dagen efter. I genomsnitt blev det 11 km per vecka under den våren.

Det räckte för att ta mig runt Göteborgsvarvet på 1:49:47, vilket var ungefär vad jag gissade på. Andra hade tränat dubbelt så mycket under våren men sprang ändå tio minuter långsammare, vilket var uppmuntrande. Men det gick tungt mot slutet, när benmusklerna började strejka. De höll på att förlora all kraft, men jag höll mig springande, även om det gick långsamt de sista kilometrarna. Första halvan av loppet gick däremot lätt, jag sprang om många och blev nästan inte omsprungen av någon.

En reaktion på “Hur jag började löpträna

  1. Kan ju lugnt säga att jag kommer börja springa några kilometer i veckan efter att ha läst det här, det låter som att det är ganska lätt att jobba upp konditionen 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *