Författare: Elias

Sov på ett hotell i Varberg eftersom jag var på FDR:s riksstämma. På morgonen drömde jag att jag vadade i grunt vatten med sjögräs. Helt plötsligt låg jag på rygg och flöt i vattnet. Hörde tillståndssuset i öronen och fick för mig att jag fick vatten i öronen för att jag sjönk ner.

Jag var i tillståndet. Kände fladder i hjärtcentret och hörde dån, exakt som Robert Bruce har beskrivit det. Det kändes som att hjärtat slog minst 10 gånger i sekunden. Det kändes extremt fysiskt, det gjorde nästan ont. Men det kan omöjligt ha varit hjärtat, för det beter sig aldrig så. Nej, det var hjärtcentret, ett av astralkroppens chackran. När jag nu var med om det kom jag på att jag har varit med om det förut, men det har liksom inte registrerats i medvetandet. Dånet och hjärtfladdret växte mycket i styrka, ju mer jag slappnade av mentalt och kroppsligt.
Framgång i viljeframkallad projektion? Var faktiskt i tillståndet två gånger, den första kom jag in i det direkt från en dröm och vaknade upp. Kanske en reentry?

Drömde att jag såg pappa (som dog i januari) med en pälsjacka från 70-talet. Jag hade glömt att han hade en sån jacka. Han såg smal och inte gråhårig ut, precis som han gjorde på 70-talet.

Försökte komma i tillståndet med avsikt. Lyckades nästan, susningarna i huvudet kom men jag lyckades inte hålla kvar dem. Kände vad som Robert Bruce kallar ”cobweb”, spindelnät, på ett område precis ovanför där skinkorna börjar. Det var mycket det som förstörde mitt försök eftersom det var så irriterande, nästan svidande, som om en insekt bet sig fast. Men nu vet jag i alla fall att jag kan ignorera det. Den här upplevelsen gör mig än mer övertygad om att det Robert Bruce skriver om inte bara är påhitt.

Kom i tillståndet. Slappnade av helt och kände de sköna vibrationerna. Gled iväg, anade att ljuset förändrades, bytte ställning på något sätt, vet ej hur. När rörelsen upphörde öppnade jag ögonen. Det kändes normalt (fysiskt) och det jag såg var inget märkvärdigt heller så jag stängde ögonen igen. Efter några sekunder ”vaknade” jag. Då mindes jag ingenting av vad jag hade sett. Jo, det var inredning i ett rum, kanske en brun möbel och något vitt, och rummet var upplyst av dagsljus. Mer än så hade inte fastnat i minnet. Jag måste lägga vad jag ser på minnet, även om det ser helt normalt ut! Jag får inte bortförklara det som ointressant bara för att det ser verkligt och alldagligt ut! Funderade hela dagen på vad jag egentligen hade sett. Tyvärr får jag väl aldrig veta det.
Men jag minns att jag tänkte ungefär: ”Jaha, jag har sovit på ett ställe där jag inte brukar sova, men jag känner nog igen mig snart.”