”Hinna” vid återinträde

Jag har flera gånger vid uppvaknande från sömn varit med om följande: Jag blir medveten trots att jag fortfarande sover. Jag får en känsla av att jag – hela jag – förflyttas i en riktning. Känner viss rädsla, vad är det som händer? Ett motstånd känns, jag är bara en punkt i rymden som krockar med något slags hinna som töjs och så plopp spräcks hinnan och verkligheten omkring mig förändras och blir mer… fysisk. Jag är vaken i min fysiska kropp.

Allt detta händer på bara ett par sekunder ungefär. Med tiden har rädslan minskat och därmed den analytiska förmågan ökat. Senaste gången var jag inte särskilt rädd alls och då gick återinträdet snabbare än någonsin, nästan som en smäll – svooosch, motstånd, bang, hinnan forcerades och jag är vaken i den fysiska kroppen, allt på någon halvsekund. Upplevelsen var också tydligare än någonsin.

Zooooom…

Jag vilar ute i rymden, omgiven av stjärnor. Allt är mycket stilla och jag upplever inget annat än stillheten. Det här är en välkänd plats att vara på när man sover men inte drömmer.

Men så plötsligt är det dags att vakna. Zooooom, lodrätt rakt ner mot Moder Jord. Jag ser taket på huset komma mot mig i en svindlande hastighet. Tjoff, tillbaka i kroppen!

Öppnar ögonen. Oj, var är jag? Just ja, jag har ju en kropp också. Det är mörkt, jag ligger i sängen.

Men vad var det där som fastnade i mitt minne! Stjärnorna och stillheten, inzoomningen mot taket på stugan… jag såg taket på stugan!! Vilken hastighet jag hade! Allt hände på en bråkdel av en sekund.

Det är alltså så det går till när man vaknar direkt från drömlös sömn… vilken grej!

Universum är en rolig plats att vara i!

Landade i kroppen

Inatt drömde jag att jag tränade på att mota bort retsamma små andar. Jag var dock halvt medveten om att jag drömde och att det var jag som hittade på andarna med hjälp av mitt drömsinne. Jag hade en känsla av att jag svävade högt ovanför något fält. Sedan skulle jag ”hem” och jag var medveten om att risken skulle där vara större att råka ut för ”de riktiga” andarna.

Jag åkte nedåt, nedåt och min omgivning ändrades från den alltid så händelserika drömvärlden till den tysta och mörka fysiska nattvärlden. Jag hojtade (mentalt) ”Nu håller ni er borta” och boxade ut i luften (med mina mentala armar). Men jag kände att allt var frid och fröjd, här fanns ingen, det var helt tyst och mörkt. Sen var jag tillbaka i kroppen.

Tidigare liv?

Den senaste tiden har jag inte haft några sömnparalys- eller ut ur kroppenupplevelser att tala om. Däremot har jag haft upplevelser i drömmar och i det hypnagoga tillståndet som verkar ha med tidigare liv att göra.

En gång i det hypnagoga tillståndet ”pratade” jag med ”någon annan” om mitt liv. Det var mycket märkligt, för det var inte mitt nuvarande liv det handlade om, ändå var det mitt liv. Det höll på en lång stund, men det enda jag mindes efteråt var att jag sa ”Det var 1823 som jag gick i bibelskola” och att jag hade en synbild av många barn som sprang omkring på något som skulle kunna vara en skolgård. Vid ett annat tillfälle fick jag en syn av att jag stod på en stor innergård med gula putsade väggar runt om. På väggarna fanns stora mörka portar eller fönster. Vid ytterligare ett annat tillfälle ”hörde” jag mig själv ”säga”: ”1820 blev jag frälst av Jesus”. Det är mycket konstigt det här med bibelskola och Jesus, eftersom jag aldrig har trott på kristendomen mer än på någon annan religion.

Men det konstigaste är två drömmar jag hade två nätter i rad, som inte har det minsta med mitt nuvarande liv att göra. I den första var jag på ett torg eller liknande öppen plats med många andra människor. Det var en stämning som om det var krig. Jag tillhörde ett folk som var förtryckt, och vi var helt i händerna på förtryckarna. Plötsligt körde ”de andra” in på torget och alla blev rädda. Men det blev ingen tillfångatagning eller massaker eller vad vi nu var rädda för. Istället började ”de andra” att uppträda med musik eller liknande. Folk runt mig muttrade om att nu ska de visa sin goda vilja men oss kan de inte lura, de är och förblir likadana.

Natten efter drömde jag att jag gick tillsammans med många andra i en lång karavan. Vi var på flykt. Jag hade samma känsla som i den förra drömmen av krig och att ”de andra” var efter oss. Någon klagade och sa att det här kommer aldrig att lyckas, de kommer att ta oss eller vi kommer att dö av svält. Någon annan var mer positiv och sa att det här kommer att gå bra, än har bara två av oss dött. Där tog drömmen slut, men jag hade en sorglig känsla av att flykten misslyckades på ett eller annat sätt.

Såg genom väggen?

Nu kanske ni undrar varför jag inte har skrivit något här sedan i augusti förra året. Men jag har faktiskt inte haft någon upplevelse av intresse sedan dess. Kanske beroende på händelsen 2003-05-08 som jag ser som det definitiva beviset på att jag kan uppleva utan hjälp av min fysiska kropp. Efter det slog jag mig liksom till ro och var nöjd med vad jag hade funnit.

Men inatt hände något. Jag övernattade i en väns gästrum. Jag drömde att jag hade ett väldigt sjå med att packa upp någon teknisk manick jag nyss hade köpt. Sen tog den drömmen slut och jag blev mer medveten. Jag insåg att jag låg och sov. Jag hörde röster utifrån, fulla ungdomar som hade firat valborg och skränade och svamlade. Sen såg jag dem också. Det var en klunga på 5-10 ungdomar som stod på en gata. En del på trottoaren, en del på körbanan. Jag blev mer och mer vaken. Synbilden av dem försvann. Till slut var jag helt vaken. Vilka jobbiga människor, tänkte jag. Hålla på och väsnas så där mitt i natten.

Då slog det mig att något inte stämde. Här låg jag i sängen och hade knappt rört mig ur fläcken sedan jag vaknade. Ändå hade jag nyss sett ungdomarna klart och tydligt! Det var en klar skillnad mellan drömmen jag hade först och det jag upplevde sedan. Så snart drömmen om den tekniska mojängen var slut insåg jag att det var en dröm. Men synbilden av ungdomarna som kom sedan var helt verklig. Jag hade sett dem! Ändå låg jag med huvudet en halvmeter under fönsterbrädan i gästrummet, och persiennerna var neddragna, och lägenheten låg en trappa upp.

Men något mer var förvirrande. Vad jag mindes så fanns en innergård utanför fönstret, inte en gata, så det kanske ändå hade varit en dröm. Men så steg jag upp och öppnade upp persiennen. Där stod ungdomarna, i en klunga fördelad på en gata, delvis på trottoaren, delvis på körbanan! Javisst ja, innergården är ju på andra sidan huset, på den här sidan är en gata!