Det finns tre sorters socialister: egoistsocialister, nationalsocialister och internationalsocialister.
Eller rättare sagt, de två första finns, den tredje typen finns inte eftersom den är så omöjlig, men den i alla fall möjlig att föreställa sig.
Egoistsocialister bryr sig bara om en sak: att sko sig själva på andras beskostnad. Till detta tar de hjälp av statens våldsmonopol. De röstar fram partier som gynnar dem själva. De kan säga att de är socialister för att de vill dela med sig till andra, men det är bara retorik. Till syvende och sist är det alltid bara de själva som har betydelse. De lever ofta på A-kassa eller socialbidrag och har inga moraliska betänkligheter inför det, försöker inte komma ur det. De få som jobbar klagar ständigt på att de inte har lika hög lön som grannen.
Nationalsocialister kanske ni trodde var i stort sett utdöda efter andra världskrigets slut, men det är inte sant. Judehat, krigshets och nazismens symboler är i stort sett utdöda, ja. Men resten av nationalsocialismen lever och frodas. Staten ska vara stor och stark, individen betyder ingenting. Alla ska offra sig för det Nationella Stora Målet. Skatt betalar man gärna hur mycket som helst, för staten är alltid god och vet bäst i alla lägen. Staten äger egentligen alla pengar, och om individerna får behålla något av det de har arbetat ihop ska de vara tacksamma.
Nationalsocialister ser sig själva som goda, de säger att alla ska hjälpas åt och inbillar sig att de är generösa och givmilda på riktigt. Det är bara det att denna “hjälpsamhet” och “generositet” stannar vid landets gränser. De kämpar för “rättvisa” löner och levnadsvillkor inom landet. Förhållandena utomlands har de inte en tanke på att jämföra med. Det ses som självklart att skattepengar som tas ut av högavlönade ska gå till lågavlönade inom det egna landet, trots att dessa pengar skulle göra mångdubbel nytta utomlands.
För övrigt är det inte deras egen hjälpsamhet de skryter med. “Stjäl från mig!” säger de till staten. “Jag har inget eget samvete och ingen aning om vem jag vill hjälpa, ta mina egendomar och gör det åt mig!”
Invandringen ska vara starkt begränsad, därför att människor utomlands ses som hot och problem istället för resurser. Man släpper gärna in ett fåtal flyktingar för syns skull, men absolut inte några som enbart kommer för att arbeta, för det antas att jobb då försvinner för de som redan bor i landet. Som om inte fler människor skulle skapa jobb!
Internationalsocialister är bara en teoretisk, påhittad typ av socialister. Jag nämner dem ändå, eftersom det är den enda typ av socialister som skulle kunna ha någon form av logiskt sammanhang med det socialister brukar säga. Deras prat om “rättvisa” i betydelsen “alla ska ha lika mycket” borde rimligtvis gälla alla människor i världen (och egentligen alla andra varelser också!).
Eftersom Sverige är ett internationellt sett mycket rikt land så borde alla internationalsocialister skicka merparten av sina tillgångar utomlands så fort de uppstår, för att jämna ut olikheterna. De borde även avskaffa landsgränserna och släppa in alla som vill. Men eftersom de vill ha en så kallad välfärdsstat och ser alla invandrare som hjälplösa offer skulle statskassan genast ta slut på grund av flitigt utdelande av socialbidrag.
Landet skulle alltså snabbt kollapsa ekonomiskt, och det skulle inte längre finnas något att dela ut. Det vet egentligen socialisterna, och därför är de inte internationalsocialister, utan nationalsocialister (lös uppskattning andel ca 80%) och egoistsocialister (ca 20%).
Några andra typer av socialister finns inte.
(Den uppmärksamma läsaren kanske vill påpeka att så kallade frihetliga socialister är internationalsocialister eller en helt egen typ, eftersom de inte vill ha en stark stat. Men jag menar att även de är nationalsocialister, helt enkelt eftersom det krävs en stark stat för att driva in höga skatter och hindra folk från att driva företag och förfölja människor med avvikande åsikter. Men om de skulle klassificeras som internationalsocialister så visar det bara hur omöjliga deras idéer är.)