Genombrott!

I natt inträffade något som hittills var det närmaste jag hade kommit ett bevis (för mig själv) för att jag verkligen hade betraktat den fysiska världen från en annan punkt än mitt eget fysiska huvud! Jag var i ”tillståndet” men bara delvis medveten, ”drömmande”. Drömde att jag låg på golvet i ett rum. I det omtöcknade tillståndet kunde jag inte komma på vad jag borde göra (slappna av och tänka mig bort från min kropp). Öppnade ögonen och såg ett ljust stråk med en skarp svart litet ojämn linje tvärs över. Linjen gick en aning snett. I det ljusa stråket fanns det detaljer, men de försvann ur minnet efteråt. Ungefär så här såg det ut, men de svarta fälten fortsatte ut mot sidorna, men det var det ojämna strecket i mitten jag ”fokuserade” på, och jag lade speciellt märke till att det var helt skarpt avtecknat mot en ljusare bakgrund:

Jag hade ingen aning om vad det var jag såg, men jag inpräntade det i minnet.
Jag stängde ögonen och det blev mer drömlikt. Jag rörde mig på något sätt, kanske vände mig om eller satte mig upp i astralkroppen och fick för mig att det låg nån annan i sängen. Sedan lade jag mig på samma sätt som innan. Varför jag gjorde så vet jag inte, det hela kändes ganska förvirrat. Då tyckte jag inte längre att det låg någon annan i sängen. Vaknade.

När jag öppnade ögonen såg jag ett ljust stråk mellan skynket som hänger för sovloftet och väggen men ingen linje annat än just under taket, vilket var snöret som skynket hänger i. Men den linjen var suddig eftersom jag inte hade glasögonen på. Det här är ett foto taget ur den vinkeln, tillsuddat för att härma närsyntheten:

Jag slogs förstås genast av olikheten med vad jag hade sett i ”drömmen”. Det kan inte ha varit mina fysiska ögon jag öppnade då. Men vad var det jag hade sett? Strecket var otvivelaktigt likt snöret som skynket hänger i, men perspektivet var inte riktigt rätt, och det ljusa stråket (glipan mellan skynket och väggen) tog i verkligheten slut just ovanför snöret. Knappt några detaljer syntes heller i det ljusa stråket. Men framförallt var det jag nu såg mycket oskarpt på grund av min närsynthet.
Jag tog på mig glasögonen, satte mig upp i sängen så att huvudet var precis under taket. Då såg det ut så här:

Då stämmer det bättre. Perspektivet gör att det ljusa stråket blir mer jämnbrett, inte bredare nertill. Reflektionen i taket gör att stråket ser ut att fortsätta långt ovanför snöret. Snöret är skarpt tack vare glasögonen. Och snöret sitter litet snett (skynket tynger ner det), precis som jag mindes det. Och fler detaljer utifrån rummet syns i det ljusa stråket.
Jag visste inte vad jag skulle tro. Hade jag svävat just under taket? Var den egendomliga rörelsen jag hade utfört helt enkelt nedfärden till min fysiska kropp? Var den andra personen i sängen min fysiska kropp? Andra som har varit med om UKU:er har berättat om att de ibland har förväxlat sin kropp med en annan person. Någon har också påstått att reflektioner ser ljusare ut med astralsynen än med den fysiska synen (människor med blankt mörkt hår kan exempelvis misstolkas som blonda), vilket ännu bättre förklarar att det ljusa stråket såg ut att fortsätta långt ovanför snöret. Det ljusa stråket som fortsätter vågrätt ut åt vänster ovanför skynket mindes jag däremot inte.

Muldoon beskriver astralsynen som att man ”känner” sin omgivning, tydligast det som är närmast, men när man är ovan vid detta sätt att ”se” försöker man tolka känslan till att bli en bild lik den man skulle ha sett med sina fysiska ögon. Det kanske förklarar varför detaljerna i det ljusa stråket försvann ur minnet. De var ju på mycket längre avstånd än skynket, snöret och väggen och blev därför inte så viktiga i bilden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *