Jag blev gradvis mer medveten och kom in i sömnparalystillståndet. Något var fel – hjärtat hoppade över slag. Det var inte så konstigt, eftersom kroppen inte fick något syre. Jag andades, men bara med min astralkropp. Den fysiska kroppen följde inte med i rörelsen! Jag kände ingen luft strömma in och ut ur lungorna och bröstkorgen rörde sig inte alls, trots att jag skickade tydliga signaler till den att andas in och ut.
Nu hoppade hjärtat över två slag. Jag började bli riktigt orolig, men hjärtat slog inte snabbare för det, det fortsatte i vanlig sömntakt bortsett från att det då och då hoppade över ett eller ett par slag. Jag ansträngde mig för att röra på mig, satte mig upp, men det resulterade bara i att min astralkropp satte sig upp. Den fysiska kroppen blev kvar stilla, fortfarande utan att andas.
Jag kände mig inte ett dugg yr som man kan bli om man har syrebrist, jag var helt klar och medveten. Jag kände inte heller de där nerv-ilningarna man känner när man får panik, trots att jag var ganska skärrad. Jag betraktade allting lugnt utifrån, som om jag satt vid styrspakarna till en krånglande maskin. Hur skulle jag få igång den?
Jag satsade hela min vilja på att bli vaken även i den fysiska kroppen och lyckades. Jag tog ett djupt andetag och kunde röra kroppen.
Jag har varit med om många gånger tidigare att jag har vaknat av att jag har ”glömt” att andas och i panik tagit ett djupt andetag, men det här var första gången jag har varit medveten om det under sömnparalys.