Vaknade mitt i natten och började tänka på en massa. Efter ett par timmars tänkande började kroppen somna in och jag hamnade i sömnparalys. Nu hände något ovanligt som nästan aldrig har hänt mig men som jag har läst att andra ofta råkar ut för i sömnparalystillståndet: jag hallucinerade. Eller vad man ska kalla det. Egentligen är det bara drömsinnet som tar överhanden och spelar upp en massa ljud och/eller bilder från det undermedvetna.
Jag fick för mig att jag låg i barndomshemmet och att en liten sjungande pojke kom in i rummet. Det var inte speciellt oroande, men när han började närma sig mig blev det mer oroande, för det var en så konstig situation. Jag hörde bara ljudet av honom, såg ingenting. Till slut tyckte jag att han klev upp i sängen och var så nära att jag hörde hans andetag flås rakt i öronen. Men då föll poletten ner, jag kände igen situationen och blev klarvaken (fast fortfarande i ”tillståndet”).
Många som har varit med om sömnparalys har känt en närvaro av någon annan. Ofta har den närmat sig sängen. Och så fort jag kände igen situationen blev jag medveten om att jag inbillade mig, och då försvann ljudet.
Jag öppnade ögonen och såg att jag låg i min vanliga säng. Det var definitivt mina fysiska ögon jag öppnade, eftersom de kändes mycket torra. Jag tittade mot de nerdragna persiennerna. Jag såg skarpt utan glasögon. Men gjorde jag verkligen det? Japp. Eller? Det var liksom svårt att avgöra. Det var i alla fall inte lika suddigt som utan glasögon i vakentillståndet.
Efter några sekunder kom jag ur tillståndet. Då var persiennerna litet mer oskarpa. När jag tog på mig glasögonen var de helt skarpa, och det såg helt annorlunda ut än i ”tillståndet”. Känns som att naturen spelar mig ett spratt när den låter mig se bara litet mer skarpt i ”tillståndet”! Å andra sidan har jag ju i andra situationer sett helt skarpt. Förvirrande.
Sov för länge på morgonen för att ta igen den förlorade sömnen och kom för sent till jobbet. Jobbarkompisarna skulle bara veta orsaken… ibland känner jag mig väldigt udda.