Öppet brev till mina f.d. idrottslärare

Hej.

Jag vet inte om du kommer ihåg mig. Jag är en av de där spinkiga, otränade, totalt ointresserade eleverna som mest bara stod och såg på, och knappt det, under fotbolls- och basketmatcherna på högstadiet och i gymnasiet. Du gav mig alltid en 2:a i betyg. Jag tänkte att du kanske vill veta varför jag var så oengagerad.

Det ska jag tala om för dig. Det kommer väl som en stor överraskning för dig, men alla är inte uppväxta i en familj där idrottande är något man självklart sysslar med. Mina föräldrar har aldrig idrottat. Min mamma har i stort sett alltid varit fysisk inaktiv. Min pappa vistades mycket i skogen och på sjön där han sysslade med skogsbruk och fiske, men det var inget jag var intresserad av. Istället lockade mig datorernas och böckernas värld. Därför blev jag sittande och liggande mest hela tiden.

För en som alltid har varit fysiskt inaktiv är flåsning något obehagligt som ska undvikas. Det är något som avviker från normaltillståndet. Därför håller man igen andningen under ansträngning, vilket gör att det känns som att man håller på att kvävas. Varför talade du aldrig om för mig varför man flåsar, att det beror på att musklerna kräver mer syre? Varför sa du aldrig till mig att släppa den viljemässiga kontrollen över andningen och bara låta kroppen andas så mycket den själv ville? Varför lärde du mig inte att flåsa?

Att svettas var också obehagligt. Jag blev alldeles blöt av äckliga kroppsvätskor, usch. Varför berättade du aldrig för mig varför man svettas, att kroppen blir varm vid ansträngning och att vätskan vid avdunstningen kyler ner den? Varför sa du aldrig att svett är en ren vätska, att den blir smutsig först om man låter bli att duscha i några dagar? Varför lärde du mig inte att svettas?

Sen kom smärtorna. I skenbenen och fötterna när jag sprang. Träningsvärken efteråt. Hade inte flåset och svetten stoppat mina ansträngningar dittills så var det definitivt stopp nu. Varför talade du inte om för mig att detta berodde på att jag var otränad? Varför sa du inte att om jag fortsatte träna försiktigt och vilade ordentligt emellan, så skulle smärtorna så småningom försvinna, och jag skulle bli starkare och uthålligare? Varför sa du aldrig att träning är nedbrytning och vila är uppbyggning? Varför sa du aldrig att under uppbyggningen överkompenseras nedbrytningen för att kroppen ska tåla ännu hårdare ansträngningar nästa gång? Varför sa du aldrig att jag skulle kunna bli bättre? Varför berättade du aldrig för mig hur viktig fysisk aktivitet är för hälsan? Varför sa du aldrig att vilopulsen sjunker och immunförsvaret stärks?

Att tvinga sina elever att delta i lagsporter är säkert bekvämt som idrottslärare. Men det finns faktiskt individualister. Jag avskydde och avskyr fortfarande när alla ska göra likadant. Jag har aldrig känt någon laganda. Badminton, pingis och tennis gick an, för då var det jag mot någon annan, men i fotboll, handboll och basket var jag bara en försvinnande liten del i mängden. Det blev ju inte bättre av att det alltid var någon som blev skitarg på mig om jag råkade missa bollen till exempel. Varför såg du inte till att lagspelen var roliga lekar istället för blodigt allvar? Varför föreslog du aldrig aktiviteter som passade en individualist och ensamvarg som mig? Varför sa du aldrig att jag skulle kunna göra framsteg inom någon idrott? Varför sa du aldrig att eftersom jag var smal och lätt skulle jag kunna bli en riktigt bra löpare? Varför föreslog du inte att jag skulle prova på att styrketräna med vikter?

Allt det här som du aldrig sa åt mig, allt det som du aldrig lärde mig, det har jag fått lära mig själv efter gymnasiet. Jag har lärt mig det genom att läsa böcker och genom att prova på själv. Numera styrketränar och springer jag regelbundet.

Idrottslektionerna i skolan var värdelösa. Men de går att förbättra. Det behövs mer individuell anpassning. Det kanske är svårt med en lärare på 25 elever, men en stunds samtal med varje elev då och då skulle säkert gå att boka in. Framförallt måste alla idrottslärare inse att elever som verkar lata kanske helt enkelt bara är okunniga. Teori måste ingå i lektionerna så att man fattar varför man ska röra på sig och vad som händer med kroppen när man gör det.

Hälsningar
Elias Bröms, f.d. elev i Råneskolan (1985-1988) och Midskogsskolan (1988-1991)

16 reaktion på “Öppet brev till mina f.d. idrottslärare

  1. Detta måste ju vara stället som mina släktingar fått sina fördomar om veganer ifrån. Att vi är spinkiga och tänder rökelse så fort vi är nånstans. Fan lägg ner hippie skiten och agera lite. Gå på en Chinchilla demo Elias och denna gång kan du väl delta istället för att stå vid sidan om och låta djuren sitta kvar i burarna!

  2. Tänk om alla svartklädda skrikande våldsbenägna anarkister i djurrättsrörelsen (som på chinchillademosarna t ex) istället vore färgglada hippies, så underbart det skulle vara! Då skulle rörelsen garanterat få mer sympati från allmänheten. Spinkig har jag för övrigt varit hela livet och långt innan jag blev vegan. Det gör att jag springer bra. Hur stor andel av köttisarna klarar att springa en halvamara? Peace! 🙂

  3. Jag känner igen alla dina känslor inför skolans värsta helvete, gymnastiken. Nu är skolan som den är, ett statligt tvångsinstrument för att bryta ner vår vilja som barn och unga. Det är ju det som är meningen. På min tid var det antingen lika tufft eller ännu värre. Jag hörde oxå till dem som Â- trots att jag var så rädd och blyg Â- faktiskt fick tillstånd att promenera eller göra något annat under lagsporter. Basket, fotboll, ishockey, allt det där avskydde jag, därför att det var kamp som det handlade om. Det gällde att vinna, att besegra andra killar och det ville inte jag. Jag längtade efter manlig värme i stället, men det kunde man inte tala om på den tiden. Jag tog studenten 1964, två år för sent, jag ansågs så dum att jag fick gå om två år. Det är alltid roligt att uppleva att andra har haft liknande känslor. Dessutom var och är antagligen fortfarande den könsliga medvetenhet som vaknar dessa år alltid försummad, ingen vet nåt, alla är fyllda av skam eller av pornografiska fantasier eller sadistiska viljor, som äcklar andra. Hela atmosfären kan bara störa, skada eller förstöra de känsliga känslor som borde få växa till sig under respekt för livets krafter, men så är alltså inte fallet. /Johan.

  4. Tack, Elias! Min kommentar åkte iväg innan den var färdig… Jag kände precis som du under hela min skoltid. Bara bollsporter och aldrig en förklaring till varför. Men senare blev jag, helt av mig själv, intresserad av styrketräning och tävlade 10 år senare som styrkelyftare i svenska landslaget (framgångsrikt…) Nu är jag snart 40 år och tänker läsa till idrottslärare själv. Ha! det skulle bara mina gympalärare veta, alla de som gav mig 1:or och streck i betyg. Jag ska spara dit brev som påminnelse, när jag får egna elever. Tack än en gång/ Sirpa

  5. Tänkvärda ord! Var din upplevelse gemensam med de övriga i klassen? Eller var du ensam om dem? En ganska viktig fråga att utreda. En annan viktig fråga är varför tog du inte reda på fakta när de var aktuella istället för senare? Personligen kommer jag att ha nytta av dina nedskrivna ord i mitt idrottslärarskap. Lycka till med ditt liv.

  6. Det fanns fler i klassen som var totalt ointresserade och inte ansträngde sig. Anledningen till att jag inte lärde mig något på egen hand om fysisk aktivitet under skoltiden? Mycket läste jag om alla möjliga ämnen, men ämnena idrott och hälsa kom jag inte in på förrän jag var över 20. En fråga om intresse helt enkelt.

  7. Jag skulle behöva höra vad tycker tjeier och killar över att ha särundervisning i idrott. Är det en bra idé att separera de i 6:an ? Jag känner några barn som har blivit ledsna över detta. Vad säger Du?

  8. Tyckte om dina kommentarer! Själv är jag den ”gymnastikfrälsta”, älskar allt med idrott, och jag tror att du lärt mig något nytt i.o.m. dina nerskrivna åsikter och känslor, så tack för det!!!

  9. Som allt i livet. Tänk själv! tro inte att allt kommer serverat på ett silverfat. Hade du kanske inte själv en talförmåga nör du va liten? säg till själv? hur ska en lärare veta vad som är fel om inte DU tar upp det? Det verkar som du har lärt dig att man måste ta reda på saker själv i alla fall på äldre dar. Bra säger jag.

  10. Om en elev kan gå igenom nio års grundskola utan att lära sig det mest grundläggande, då är det inte elevens fel, utan lärarnas, skolsystemets eller pedagogikens.

  11. Jag förstår precis vad du menar… våra idrottslektioner e totalt värdelösa. Går fortfarande i grundskolan(9an) och tänker efter gymnasiet läsa vidare till idrottlärare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *