Natten före nyårsafton upplevde jag något som jag inte har upplevt sedan jag var liten. Det kom en känsla av en stor klump, men samtidigt också av något litet skarpt. “Ska detta komma tillbaka nu efter alla dessa år” tänkte jag. Men jag bestämde mig för att inte bli rädd som när jag var liten utan att iaktta och analysera. Och då såg jag att “klumpen” var min kropp! Och den var enorm! Var det lilla skarpa min själ? Förmodligen är det den här upplevelsen som Agneta Uppman kallar för “svällningsupplevelsen” i sin bok. Det är verkligen en obeskrivbar upplevelse, den går inte att beskriva med ord utan måste upplevas. Jag kände mig som en oändligt liten punkt i ett oändligt stort rum. På något vis var detta rum min kropp. Det kändes som att jag rörde mig framåt i denna rymd, att jag svävade i en oändlig tomhet. När jag var liten kunde jag inte identifiera de olika delarna i upplevelsen utan var bara rädd, men nu hade jag större möjligheter i och med det mera vuxna sättet att analysera.