Det här är ett utdrag ur boken Joggning – den nya livsstilen av George Sheenan.
För de flesta av oss kommer meningen med livet att förbli höljd i dunkel på den här sidan om återuppståndelsen. Till dess måste vad vi vet eller tror uppfattas under kontemplation och födas i handling. Det måste få substans i form av vår kropp. Det måste bli en total intellektuell, andlig och fysisk reaktion till de mänskliga villkoren. Vilket är ingenting mindre – säger Ortega – än den ständiga överraskningen att vara till utan att vi själva önskat denna existens, där vi blivit utstötta i en värld som är oförberedd på vårt besök.Ibland är dessa reaktioner oss påtvingade. Till exempel när vi är i fara. När vi står där med kniven mot strupen. G. K. Chesterton berättar om en sådan upplevelse när han satt i en vagn som började rulla utan någon på kuskbocken. ”Jag upplevde fem religioner på lika många sekunder.” Han blev av ren osminkad skräck på ögonblicket religiös.
Men sådana uppenbarelser behöver inte grundas på fruktan. Behöver inte uppstå av tanken på att man bara har en minut, en timme, en dag eller sex månader kvar att leva. Det kan, som jag har upptäckt, hända under loppet av en eftermiddagslöpning.
Innan jag löper är jag en lärljunge till Cartesius. Kroppen är bara en maskin. Jag måste ta ut den till löpning och få den in i form. Jag måste förbättra min kropp så att jag kan fullfölja min verkliga kallelse, vilken är att tänka. Inte förrän jag kommer ut på vägarna vet jag återigen, som jag har vetat det i femton år, att jag är min kropp liksom jag är min själ och att jag existerar som en enhet.
Först är jag i alla fall helt och hållet kropp. Där hoppas jag att bli varse det omgivande universum och mitt eget jag och slutligen min plats i tingens ordning. Jag är nu helt och hållet sysselsatt med min kropp.
Jag hittar rytmen och farten. Gör små justeringar av löpningen på grund av vind och backar, hetta och luftfuktighet. Uppmärksammar signalerna från fötter och muskler och de inre organen. Jag är en tänkande varelse som använder hjärnan istället för själen.
Så – helt mystiskt – kommer jag in i andra andningen. Likt ett jetplan som plötsligt sätter högsta fart efter starten blir min löpning lätt och automatisk. Den har övergått till lek. Från att ha varit ett barn har jag blivit en vuxen som njuter av vad han kan.
Men detta hänförda tillstånd passerar snart. Löpningen kräver mer ansträngning. Den är inte längre lätt. Nästa kvart kommer att fordra mer och mer av mig. Jag kommer att frestas att stanna och vända tillbaks till staden. Att vara mänsklig är mer än glädje och nöje. Livet är också smärta. Och därför är det en ständig förvirring.
Något av denna förvirring skingras när jag kommer in i tredje andningen. Den andra andningen är fysiologisk och har att göra med hjärta och blodomlopp och kroppstemperatur. Den tredje, som brukar komma efter en halvtimme, är psykologisk och har att göra med själ och ande, med glädje och frid, med tro och hopp, med förtröstan och enhet.
Stundom inträder detta stadium när mitt lopp är som bäst. Jag har nått toppen på backen och blickar ner över min flod och ser på avstånd min stad, där människor just nu arbetar och håller igång livet. Och nu blir backen alla backar, floden alla floder, staden alla städer och folket hela mänskligheten. I detta ögonblick är allt ljus och glädje och insikt. Under en tid, om än aldrig så kort, finns ingen förvirring. Jag tycker mig se vad tingen verkligen är. Jag är i Konungariket.
En gång har jag kommit förbi även detta stadium. Min löpning blev min offergärd. Ett dussin år av träning och försakelser, timmar efter timmar då jag fulländat min konst utmynnade i detta: Jag stod som ett barn framför sin Fader, och erbjöd Honom vad jag gjorde bäst. Bad att min Fader skulle vara nöjd. Att jag skulle accepteras. Och jag fann mig själv, detta lilla barn, med tårar strömmande ner för ansiktet löpa på vägen utmed floden tillbaka till staden.
Några få lyckliga har lärt känna allt detta: Vi börjar i kroppen och slutar i visionen.