Vilda svanar, utdrag 1

En bok som har fått alldeles för litet uppmärksamhet är Vilda svanar av Jung Chang. Den ska du läsa om du vill veta hur det var att leva i Kina under ”kulturrevolutionen”. Eller om du tror att kommunism är en bra idé. Här är ett utdrag (fler utdrag kommer senare):

Det var i juli 1950. Mamma ettåriga preliminära medlemskap i partiet led mot sitt slut och hennes particell halstrade henne intensivt. Den hade bara tre medlemmar: mamma, pappas livvakt och mammas chef fru Mi. Partimedlemmarna i Yibin var så få att dessa tre hade fösts ihop utan eftertanke. Livvakten och fru Mi, som var ordinarie medlemmar, var benägna att avvisa mammas ansökan men sade inte nej rent ut. De bara förhörde henne oavlåtligt och tvingade henne till självkritik i det oändliga.

För varje omgång självkritik kom mycket kritik. De båda vidhöll att hon hade uppträtt ”borgerligt”. Hon hade inte velat bege sig ut på landet och hjälpa till att samla in mat, sade de, och då hon påpekade att hon hade gjort det, precis som partiet ville, svarade de: ”Ja, men egentligen ville du inte följa med.” Sedan beskyllde de henne för att ha fått äta privilegierad mat – dessutom tillagad av hennes mor i bostaden – och för att bli sjuk oftare än de flesta gravida kvinnor. Fru Mi kritiserade henne också för att mormor hade sytt kläder åt babyn. ”Det har väl aldrig förekommit att nyfödda barn får nya kläder!” sade hon. ”Vilket borgerligt slöseri! Varför kan hon inte svepa in barnet i gamla kläder som alla andra?” Att mamma hade visat sig ledsen över att mormor måste resa sin väg togs fram som ett definitivt bevis för att hon ”satte familjen först”, en allvarlig överträdelse.

Sommaren 1950 var den hetaste i mannaminne med hög fuktighet och temperaturer över 40 grader. Mamma hade tvättat sig varje dag, och även för det blev hon attackerad. Bönderna, särskilt i norr varifrån fru Mi kom, tvättade sig mycket sällan på grund av vattenbristen. Bland partisanerna brukade män och kvinnor tävla om vem som hade flest ”revolutionära insekter”, det vill säga löss. Renlighet betraktades som oproletärt. När den ångande varma sommaren övergick i sval höst lade pappas livvakt ännu en beskyllning i vågskålen: mamma ”uppträdde som en Kuomintangfunktionärs förnäma dam” därför att hon hade använt pappas överblivna varmvatten. På den tiden fanns det en regel om att endast tjänstemän över en viss rang hade rätt att tvätta sig i varmvatten, detta för att spara bränsle. Pappa befann sig i denna grupp, men inte mamma. Hon hade enträget tillråtts av kvinnorna i pappas familj att akta sig för kallt vatten när förlossningen närmade sig. Efter livvaktens kritik ville inte pappa låta mamma använda hans vatten. Mamma hade lust att stormgräla på honom för att han inte ställde sig på hennes sida mot de ändlösa intrången i de mest betydelselösa detaljer i hennes tillvaro.

Partiets ständiga intrång på alla områden av tillvaron var just poängen med den process som kallades ”tankereform”. Mao ville ha inte bara yttre disciplin utan även total efterrättelse i alla tankar, stora och små. Varje vecka hölls ett möte för ”tankegranskning” för dem som var ”i revolutionen”. Alla måste både kritisera sig själva för felaktiga tankar och underkasta sig andras kritik. Mötena dominerades snart av egenrättfärdiga och småskurna människor som utnyttjade dem för att ge utlopp åt sin avund och besvikelse. De med bondeursprung tog tillfället i akt att angripa dem med ”borgerlig” bakgrund. Idén var att alla skulle reformeras så att de blev mer lika bönderna, eftersom den kommunistiska revolutionen i grund och botten var en bonderevolution. Detta förfarande vädjade till de bildades skuldkänslor. De hade levt bättre än bönderna och det blottlades av självkritiken.

Mötena var ett viktigt instrument i kommunisternas kontroll. De berövade människorna deras fritid och avskaffade den privata sfären. Den småskurenhet som präglade mötena rättfärdigades med att snokande i privata detaljer garanterade en grundlig kartläggning av själen. I själva verket var småskurenheten ett grundläggande kännetecken på en revolution där nyfikenhet och okunnighet hyllades och avund införlivades i kontrollsystemet. Mammas cell grillade henne vecka efter vecka, månad efter månad, och tvingade henne att komma med oupphörlig självkritik.

Hon var tvungen att finna sig i denna plågsamma process. En revolutionärs liv var meningslöst om han eller hon blev utstött ur partiet; det var som att utestängas från nattvarden för en katolik. Dessutom var det standardförfarandet. Pappa hade gått igenom och godtagit det som en del av att ”gå in i revolutionen”. I själva verket gick han fortfarande igenom det. Partiet hade aldrig dolt att det var smärtsamt. Mammas våndor var normala, sade han.

När allt detta var över röstade mammas båda kamrater mot fullt medlemskap för henne. Hon sjönk ned i en djup depression. Hon hade varit revolutionen hängiven och kunde inte godta tanken att den inte ville ha henne.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *