Kommunistisk prissättning på arbete var inte så lyckat…

Det var i Deyang som jag fick klart för mig hur Kinas bönder verkligen levde. Varje dag började med att ledaren för produktionsenheten fördelade arbetsuppgifterna. Alla måste arbeta och var och en fick ett bestämt antal “arbetspoäng” (gong-fen) för dagens arbete. De insamlade poängen spelade stor roll för fördelningen i slutet av året då bönderna fick livsmedel, bränsle och andra dagliga förnödenheter plus en liten kontantsumma av produktionsenheten. Efter skörden levererade produktionsenheten in en del av den i skatt till staten, därpå delades resten upp. Först fick varje man ut en baskvantitet, kvinnorna ungefär tre fjärdedelar så mycket. Barn under tre år fick en halv baskvantitet. Eftersom ett barn som just hade fyllt tre år naturligtvis inte kunde äta upp en vuxens andel ville alla ha fler barn. Systemet hämmade effektivt all födelsekontroll.

Det som nu var kvar av skörden fördelades efter antal arbetspoäng. Två gånger om året samlades bönderna och fastställde de dagliga poängen för varje person. Ingen uteblev från dessa möten. De flesta unga och medelålders män fick tio poäng om dagen, kvinnorna åtta. Ett par stycken som enligt allas uppfattning var exceptionellt duktiga fick en extra poäng, “klassfiender” som den förre godsägaren och hans familj fick några poäng mindre än de andra, trots att de hade arbetat lika hårt och brukade få de besvärligaste uppgifterna. Nana och jag, oerfarna “stadsungdomar” som vi var, fick fyra, lika många som tolv- trettonåringar, “till att börja med”, sades det. Fler än så blev det aldrig för mig.

Personer av samma kön fick i stort sett lika många poäng om dagen, och följaktligen berodde antalet insamlade poäng mest på hur många dagar man arbetade snarare än på hur man arbetade. Detta var ett ständigt irritationsmoment bland byborna, förutom att det sannerligen inte sporrade till effektivitet. Varje dag sneglade de efter hur de andra arbetade för att inte behöva anstränga sig för mycket själva. Ingen ville bemöda sig mer än andra som fick lika många poäng. Kvinnorna retade sig på att männen ibland utförde samma arbete som de men fick två poäng mer. Gräl pågick ständigt.

Vi ägnade ofta tio timmar på fälten åt ett arbete som kunde ha varit färdigt på fem, men vi måste vara där i tio timmar för att det skulle räknas som en hel dag. Vi arbetade i ultrarapid och jag stirrade otåligt på solen och önskade att den ville gå ned. Jag räknade minuterna tills visselpipan tjöt, signalen till att dagen var slut. Jag upptäckte snart att leda var lika tröttande som slitsamt kroppsarbete.

Så här var det alltså med “kulturrevolutionen” som så många även här i Sverige beundrade.

Mina föräldrar hade permanent order att hålla sig hemma och vänta på att bli kallade till nästa möte. Att gå under jorden var uteslutet. Hela Kina var som ett fängelse där varje hus och varje gata bevakades av folket självt. I detta väldiga land fanns det ingenstans att gömma sig.

Pappa och mamma kunde inte heller gå ut och skaffa sig lite förströelse. Det hade blivit ett föråldrat begrepp: böcker, målningar, musikinstrument, idrott, spelkort, schack, tehus, barer – allt var borta. Parkerna var trista, vandaliserade ödemarker där blommor och gräs hade rivits upp och de tama fåglarna och guldfiskarna slagits ihjäl. Filmer, teaterföreställningar och konserter var förbjudna. Maos hustru hade rensat teatrar och biografer på allt utom de åtta “revolutionsoperor” som hon hade varit med om att producera och som var det enda tillåtna. Ute i provinserna vågade man inte ens uppföra dem. En regissör hade blivit stämplad som Maofientlig därför att Jiang Qing tyckte att han hade sminkat den torterade hjälten i en av operorna för mycket. Han kastades i fängelse för att ha “överdrivit den revolutionära kampens prövningar”. Det föll oss knappast in ens att ta en promenad. Stämningen där ute var skräckinjagande med våldet på massmötena i gathörnen och de hotfulla väggtidningarna och slagorden.

Snacka om kollektivism…

I början av juni [1957] nådde Maos anförande om att “locka ormarna ut ur deras bon”, som han hade hållit i februari, ned till mammas nivå. Det var muntligt och inte skriftligt överfört.

I sitt tal hade Mao sagt att “högerflygeln” hade gått till nedbrytande attack på kommunistpartiet och Kinas socialistiska system. Enligt honom bestod denna högerflygel av mellan 1 och 10 procent av alla intellektuella och måste förintas. För att förenkla det hela hade siffran 5 procent, halvvägs emellan, fastställts som den kvot av högeranhängare som skulle fångas in. För att fylla den väntades mamma leta fram över hundra högeranhängare i de organisationer som lydde under henne.

Hon hade tagit illa vid sig av somliga anmärkningar som riktats mot henne, men det var bara några få som ens avlägset liknade något “antikommunistiskt” eller “antisocialistiskt”. Att döma av vad hon hade läst i tidningarna verkade det ha förekommit attacker på kommunisternas maktmonopol och det socialistiska systemet. I hennes skolor och sjukhus hade dock ingenting sådant avhörts. Var i all sin dar skulle hon hitta högeranhängarna?

Dessutom var det orättvist att bestraffa människor som hade sagt sin åsikt när de hade blivit ombedda, ja uppfordrade, att göra det. Mao hade uttryckligen lovat att det inte skulle bli några repressalier för dem som gjorde det. Mamma själv hade entusiastiskt uppmanat andra att ge luft åt sin kritik.

Miljoner tjänstemän över hela Kina stod inför samma dilemma.

När inte skicklighet, talang och flit får avgöra hur man lyckas i livet, vad får då styra? I Kina under kulturrevolutionen gick det till så här:

Alla statsanställda delades in i tjugosex grader. Lönen i den lägsta, nr 26, var en tjugondel av den i den högsta, men den verkliga skillnaden låg i tillägg och extra förmåner. Systemet fastställde nästan allting, från om ens rock var gjord av dyrt ylletyg eller billig bomull till storleken på ens bostad och om den hade inomhustoalett eller inte.

Graderingen bestämde också vilken tillgång till information varje tjänsteman skulle ha. Ett mycket viktigt inslag i det kommunistiska systemet i Kina var att all information inte bara var mycket noga styrd utan också starkt uppdelad och ransonerad. Det gällde såväl allmänheten – som fick veta mycket litet – som internt inom partiet.

Det stod inte klart vilken betydelse systemet skulle få med tiden, men redan i början förstod tjänstemännen att det skulle bli avgörande för deras tillvaro, och de gick alla omkring i ängslan för vilken grad de skulle tilldelas. Pappa, som redan hade placerats i grad 11 av högre myndigheter, hade hand om fördelningen av de grader som föreslogs för alla i Yibinregionen. Bland dem befann sig hans yngsta systers man. Hon var hans favorit. Han degraderade honom två grader. Mammas avdelning hade rekommenderat grad 15 för henne, han flyttade ned henne till grad 17.

Gradsystemet var inte direkt knutet till en persons ställning i förvaltningen, utan man kunde befordras utan att flyttas upp i graderna. På nästan fyrtio år ryckte mamma upp endast två gånger, 1962 och 1982; varje gång flyttades hon en enda grad och 1990 befann hon sig alltjämt i grad 15. Med denna ställning hade hon inte rätt att köpa en flygbiljett eller ett “mjukt säte” på ett tåg på 1980-talet. Sådana fick köpas endast av tjänstemän i grad 14 och högre. På grund av pappas beslut 1953 var hon alltså nästan fyrtio år senare ett pinnhål för lågt på stegen till bekväma resor i sitt eget land. Hon fick inte bo på ett hotellrum med eget badrum, de var reserverade för grad 13 och däröver. När hon ansökte om att få byta elmätaren i sin lägenhet mot en med större kapacitet fick hon besked av kvartersstyrelsen om att endast tjänstemän i grad 13 och däröver hade rätt till en större mätare.

En bok som har fått alldeles för litet uppmärksamhet är Vilda svanar av Jung Chang. Den ska du läsa om du vill veta hur det var att leva i Kina under “kulturrevolutionen”. Eller om du tror att kommunism är en bra idé. Här är ett utdrag (fler utdrag kommer senare):

Det var i juli 1950. Mamma ettåriga preliminära medlemskap i partiet led mot sitt slut och hennes particell halstrade henne intensivt. Den hade bara tre medlemmar: mamma, pappas livvakt och mammas chef fru Mi. Partimedlemmarna i Yibin var så få att dessa tre hade fösts ihop utan eftertanke. Livvakten och fru Mi, som var ordinarie medlemmar, var benägna att avvisa mammas ansökan men sade inte nej rent ut. De bara förhörde henne oavlåtligt och tvingade henne till självkritik i det oändliga.

För varje omgång självkritik kom mycket kritik. De båda vidhöll att hon hade uppträtt “borgerligt”. Hon hade inte velat bege sig ut på landet och hjälpa till att samla in mat, sade de, och då hon påpekade att hon hade gjort det, precis som partiet ville, svarade de: “Ja, men egentligen ville du inte följa med.” Sedan beskyllde de henne för att ha fått äta privilegierad mat – dessutom tillagad av hennes mor i bostaden – och för att bli sjuk oftare än de flesta gravida kvinnor. Fru Mi kritiserade henne också för att mormor hade sytt kläder åt babyn. “Det har väl aldrig förekommit att nyfödda barn får nya kläder!” sade hon. “Vilket borgerligt slöseri! Varför kan hon inte svepa in barnet i gamla kläder som alla andra?” Att mamma hade visat sig ledsen över att mormor måste resa sin väg togs fram som ett definitivt bevis för att hon “satte familjen först”, en allvarlig överträdelse.

Sommaren 1950 var den hetaste i mannaminne med hög fuktighet och temperaturer över 40 grader. Mamma hade tvättat sig varje dag, och även för det blev hon attackerad. Bönderna, särskilt i norr varifrån fru Mi kom, tvättade sig mycket sällan på grund av vattenbristen. Bland partisanerna brukade män och kvinnor tävla om vem som hade flest “revolutionära insekter”, det vill säga löss. Renlighet betraktades som oproletärt. När den ångande varma sommaren övergick i sval höst lade pappas livvakt ännu en beskyllning i vågskålen: mamma “uppträdde som en Kuomintangfunktionärs förnäma dam” därför att hon hade använt pappas överblivna varmvatten. På den tiden fanns det en regel om att endast tjänstemän över en viss rang hade rätt att tvätta sig i varmvatten, detta för att spara bränsle. Pappa befann sig i denna grupp, men inte mamma. Hon hade enträget tillråtts av kvinnorna i pappas familj att akta sig för kallt vatten när förlossningen närmade sig. Efter livvaktens kritik ville inte pappa låta mamma använda hans vatten. Mamma hade lust att stormgräla på honom för att han inte ställde sig på hennes sida mot de ändlösa intrången i de mest betydelselösa detaljer i hennes tillvaro.

Partiets ständiga intrång på alla områden av tillvaron var just poängen med den process som kallades “tankereform”. Mao ville ha inte bara yttre disciplin utan även total efterrättelse i alla tankar, stora och små. Varje vecka hölls ett möte för “tankegranskning” för dem som var “i revolutionen”. Alla måste både kritisera sig själva för felaktiga tankar och underkasta sig andras kritik. Mötena dominerades snart av egenrättfärdiga och småskurna människor som utnyttjade dem för att ge utlopp åt sin avund och besvikelse. De med bondeursprung tog tillfället i akt att angripa dem med “borgerlig” bakgrund. Idén var att alla skulle reformeras så att de blev mer lika bönderna, eftersom den kommunistiska revolutionen i grund och botten var en bonderevolution. Detta förfarande vädjade till de bildades skuldkänslor. De hade levt bättre än bönderna och det blottlades av självkritiken.

Mötena var ett viktigt instrument i kommunisternas kontroll. De berövade människorna deras fritid och avskaffade den privata sfären. Den småskurenhet som präglade mötena rättfärdigades med att snokande i privata detaljer garanterade en grundlig kartläggning av själen. I själva verket var småskurenheten ett grundläggande kännetecken på en revolution där nyfikenhet och okunnighet hyllades och avund införlivades i kontrollsystemet. Mammas cell grillade henne vecka efter vecka, månad efter månad, och tvingade henne att komma med oupphörlig självkritik.

Hon var tvungen att finna sig i denna plågsamma process. En revolutionärs liv var meningslöst om han eller hon blev utstött ur partiet; det var som att utestängas från nattvarden för en katolik. Dessutom var det standardförfarandet. Pappa hade gått igenom och godtagit det som en del av att “gå in i revolutionen”. I själva verket gick han fortfarande igenom det. Partiet hade aldrig dolt att det var smärtsamt. Mammas våndor var normala, sade han.

När allt detta var över röstade mammas båda kamrater mot fullt medlemskap för henne. Hon sjönk ned i en djup depression. Hon hade varit revolutionen hängiven och kunde inte godta tanken att den inte ville ha henne.