Morgonen efter att jag hade haft drömmen om hålet i tältet låg jag vaken en stund, skrev dagbok om föregående två dagar, satte mig upp och tog på mig kläder. Funderade på om jag skulle gå på toa eller äta frukost först. Tittade ut genom tältets öppning. Såg träd och gräs och tyckte att det var likt det jag hade sett i drömmen. Jag såg grannens tält också. Det hängde något mörkblått klumpigt utmed taket på det. Det hade det inte gjort igår kväll. Funderade vidare på vad jag skulle göra härnäst.
En undran växte fram: Är tältduken verkligen så genomskinlig att det går att se genom den så klart? Ja det måste väl vara så. För öppningen var ju stängd, jag hade inte rört den sedan jag stängde den i går kväll. Att öppna den skulle kräva att jag böjde mig fram och drog i fyra dragkedjor. Jag var helt säker på att jag inte hade gjort det.
Jag tittade mot öppningen igen. Men hallå!! Jag såg ju inga träd eller gräs! Bara tältduken. Den var helt ogenomskinlig. Flyttade huvudet närmare tyget. Nej, jag såg inte ett dugg! Bara vitt. Och öppningen var helt stängd. Men jag hade ju sett ut! Ändå hade jag inte rört öppningens dragkedjor! Jag hade vaknat, skrivit dagbok, satt mig upp, satt på mig kläderna och inget mer. Jag hade inte dragit i dragkedjorna eller ens sträckt mig mot dem! Ändå hade jag sett ut, klart och tydligt. Wow!
Men nu var frågan om det bara var mitt drömsinne som hade spelat mig ett spratt. Jag hade haft en liknande upplevelse för många år sen, jag hade just rakat mig på morgonen när jag såg ett 1 cm långt grovt skäggstrå som jag uppenbarligen hade glömt. Sträckte mig efter rakapparaten men när jag tittade på hakan i spegeln igen fanns det inte där. Då var det stor skillnad mellan drömbilden och det jag såg i spegeln efteråt, det var uppenbart att jag hade drömt i ett par sekunder trots att jag stod upp. Men det här kändes inte alls som en dröm, vare sig medan det pågick eller efteråt. Synbilden kändes helt verklig, precis som de jag hade haft under sömparalys. Det enda som pekade mot att det inte kunde ha varit en vanlig synbild var att jag visste att jag inte hade dragit upp tältöppningen.
Nu hade jag min chans att kolla om jag hade varit med om något ”övernaturligt” eller ej. Om jag nu drog upp öppningen och såg att grannen hade något mörkblått klumpigt upphängt utmed taket på tältet så skulle saken vara klar. Jag drog upp öppningens fyra dragkedjor, och kände mig 110% säker på att det var första gången denna morgon jag gjorde det.
Träden och gräset såg ut exakt som jag hade sett det nyss. Och på grannens tält hängde något mörkblått klumpigt – förmodligen hans sovsäck!! Wow. Häpnadsväckande. Otroligt. Jag rös.
Jag har förmåga till fjärrsyn alternativt prekognition (om det var så att jag såg det jag skulle se några minuter in i framtiden). Lilla jag! Och jag måste tydligen inte nödvändigtvis befinna mig i sömnparalys för att lyckas med det! Jag hade varit helt vaken, om än ganska mentalt avslappnad, och hade varit vaken i säkert en timme innan. Fysiskt hade jag inte varit avslappnad eftersom jag satt upp.