Jag har just läst Charles T. Tarts senaste bok The End of Materialism – How Evidence of the Paranormal is Bringing Science and Spirit Together. Tart sammanfattar och ger exempel på forskningsresultat som påvisar existensen av “paranormala” fenomen såsom telepati, fjärrsyn, prekognition, psykokinesi och healing.

En stor del av boken ägnas åt att förklara varför dessa forskningsresultat ignoreras av större delen av forskarvärlden. Förklaringen är, att det rådande materialistiska paradigmet är så djupt rotat, att många forskare ägnar sig åt “scientism” (“vetenskapism”?) istället för åt vetenskap. Data visar på existensen av paranormala fenomen, men eftersom de inte går att förklara med det materialistiska paradigmet, så ignoreras de och bortförklaras med att “vetenskapen har visat att sådant inte är möjligt”.

En sådan hållning är en trosföreställning, inte en vetenskaplig sådan. En vetenskapsman intresserar sig för märkliga data, försöker reproducera dem och tänker ut en teori som kan förklara dem. Sedan utför han fler experiment och kollar om resultatet blir det förväntade utifrån den nya teorin. Om så är fallet, stämmer teorin, annars förkastas den. Om han inte kommer på någon teori som stämmer med resultaten, så kan han för den skull inte ignorera data och hoppas att de någon gång ska förklaras av den rådande teorin:

Among some people, there’s certainly a hard-core adherence to materialism that insists that everything will eventually be explainable in terms of current and yet-to-be-discovered physical laws (such as quantum effects). So we can ignore psi phenomena and spirituality, and wait until progress in physics handles them?

This is certainly an attitude that people can take, but it’s not science. Philosophers call this attribute promissory materialism, and it’s not science, because it’s not falsifiable: you can’t prove that it might not be true. I could just as well claim that these phenomena will all be explained one day in terms of little green angels with four arms who mischievously avoid our attempts to see if they’re real.

Tart menar att bevisen för psi-fenomenen är så tydliga, att vi nu bör gå vidare och undersöka oss hur dessa fungerar i stället för att enbart försöka påvisa deras existens. Jag ska bara ge ett exempel på hur lurigt dessa fenomen kan bete sig: något som Tart kallar psi-missing.

Anta att jag singlar slant ett stort antal gånger och låter två försökspersoner försöka använda sina eventuella prekognitiva förmågor för att förutsäga resultatet för varje slantsingling. Den ena personen tror på prekognition, den andra inte. Resultatet kan då mycket väl bli att den som tror på prekognition får ett resultat bättre än slumpen, medan den som inte tror på prekognition får ett resultat sämre än slumpen. Om man då inte utför en noggrann statistisk analys så tar dessa resultat ut varandra, och man får för sig att experimentet inte påvisade prekognition.

Men hur kan man i ett sådant test få ett resultat under vad slumpen skulle ha gett? Det måste betyda, att för det mesta gissar man bara, men då och då använder ens undermedvetna prekognition för att ta reda på det korrekta utfallet, för att sedan välja det icke korrekta.

Psi-missing always amazes me when I think about it. I know that in ordinary psychological functioning, we often show distorted perceptions and thoughts that uphold our beliefs and prejudices. Here, in extraordinary functioning, or psychic functioning, the mind unconsciously manifests a “miracle”, ESP, to support its belief that there are no miracles and no ESP.

Bokens slutsats är att psi-förmågorna pekar mot att vi är spirituella varelser, vi är inte meningslösa produkter av blinda biologiska och kemiska krafter, vi lever inte meningslösa liv som slutar med döden.
Här är ett föredrag av Tart, om “Survival” (med vilket han menar att överleva döden), i vilket han tar upp en del av det som End of Materialism behandlar:

Den kände parapsykologen Dean Radin har kommit ut med en ny bok, Entangled Minds, och jag har läst den. Liksom i föregångaren The Conscious Universe går han grundligt tillväga och presenterar statistik från undersökningar som visar att psi-fenomenen existerar.

Han presenterar även en hypotes om hur det skulle kunna fungera. I kvantfysiken finns ett fenomen som kallas entanglement, vilket jag förmodar bäst kan översättas med hoptrassling. Det innebär att två objekt kan vara sammanbundna som om de vore ett objekt, trots att de befinner sig långt ifrån varandra, och utan att någon information överförs mellan dem. Radin menar att det är i stort sett samma fenomen som orsakar psi, men i makroskopisk skala, alltså mellan två hjärnor.

För oss som själva har upplevt diverse psi-fenomen är det ingen tvekan om att han har rätt i att psi existerar. Däremot tycker jag att hans hypotes sitter för mycket fast i det gamla vanliga reduktionistiska materialistiska synsättet. Även om två hjärnor skulle kunna vara hoptrasslade, hur skulle de kunna känna igen varandras tankar? Även om ingen information överförs mellan hjärnorna, så måste den ena hjärnan orsaka ett visst mönster i den andra, och hur ska den mottagande hjärnan veta hur den ska tolka mönstret?

Nej, här måste vi vända upp och ner på hela tankesättet. Jag är övertygad om att det är medvetandet som är det centrala – själva grunden – både för människor och för kvantpartiklar. Materien är sedan en passiv produkt av medvetandet, inte tvärtom. Och det finns egentligen bara ett medvetande som alla delar på. Uppdelningen i olika medvetanden är en illusion. Därmed blir “hoptrasslingen” självklar, ja det stora mysteriet blir i själva verket varför vi vanligtvis upplever oss som separata individer istället för en enda!

Hur som helst en mycket läsvärd bok.