Ondska = AB?

Än en gång står ett företag för den onda sidan i SVT:s julkalender. Vad har man för världsbild när man som manusförfattare tycker det känns naturligt att ett registrerat aktiebolag, “Nordenstjernas Leksaker AB”, gör livet surt för sagans hjältar?

Om det vore så någon enstaka gång kunde man rycka på axlarna åt det. Men nu står företagare för onskan i var och varannan julkalender. Vad ger det barnen för bild av företagande? Vad ger det för trovärdighet åt SVT:s bild av sig själva som “fri” television?

Nästa år förväntar jag mig att huvudpersonerna försöker leva på att driva aktiebolag, men blir terroriserade av skattmasen som tar sex tiondelar av deras inkomst. Eller nej förresten, det förväntar jag mig inte alls.

Loreen (eller hennes textförfattare) vet något

Jasså, vann Sverige? Lyssnade på Loreens låt nu och den är väl sådär rent musikaliskt, om man lyssnar på originalet. Det finns roligare remixar på Spotify…
Men texten!! Inte ofta vi får höra så insiktfulla rader i ämnet metafysik/andlighet i mainstreammusiken!

We are here, we’re all alone in our own Universe,
We are free, where everything’s allowed and love comes first,
Forever and ever together, we sail into infinity,
We’re higher and higher and higher, we’re reaching for divinity.

Vi är alla ensamma i vårt eget universum. Parallella-världar-teorinPanteistisk solipsism!
Vi är fria att göra precis som vi vill. För det är vi som är Gud och är därmed allsmäktiga.
Vi seglar tillsammans mot oändligheten. Universum varar för evigt. Tiden finns egentligen inte.
Vi går högre och högre, vi försöker nå gudomlighet. Den naturliga utvecklingen är att vi försöker – och lyckas – återupptäcka oss själva som den Gud vi egentligen är.

Och sen läser jag på Spotify:

Den 18 maj besökte hon kvinnocentret som låg i Baku.[105] Den 21 maj besökte Loreen ett center för mänskliga rättigheter.[106] Loreen var den enda artisten som visade intresse för att påverka den politiska situationen i landet.[106] Hon riktade själv kritik mot de andra deltagarna som inte gjorde något då de hade chansen.

Sympati!

(Och sen kröp någon fram ur någon grotta och klagade på att låten inte är – tillräckligt svensk?!? )

Vilda svanar, utdrag 5

Kommunistisk prissättning på arbete var inte så lyckat…

Det var i Deyang som jag fick klart för mig hur Kinas bönder verkligen levde. Varje dag började med att ledaren för produktionsenheten fördelade arbetsuppgifterna. Alla måste arbeta och var och en fick ett bestämt antal “arbetspoäng” (gong-fen) för dagens arbete. De insamlade poängen spelade stor roll för fördelningen i slutet av året då bönderna fick livsmedel, bränsle och andra dagliga förnödenheter plus en liten kontantsumma av produktionsenheten. Efter skörden levererade produktionsenheten in en del av den i skatt till staten, därpå delades resten upp. Först fick varje man ut en baskvantitet, kvinnorna ungefär tre fjärdedelar så mycket. Barn under tre år fick en halv baskvantitet. Eftersom ett barn som just hade fyllt tre år naturligtvis inte kunde äta upp en vuxens andel ville alla ha fler barn. Systemet hämmade effektivt all födelsekontroll.

Det som nu var kvar av skörden fördelades efter antal arbetspoäng. Två gånger om året samlades bönderna och fastställde de dagliga poängen för varje person. Ingen uteblev från dessa möten. De flesta unga och medelålders män fick tio poäng om dagen, kvinnorna åtta. Ett par stycken som enligt allas uppfattning var exceptionellt duktiga fick en extra poäng, “klassfiender” som den förre godsägaren och hans familj fick några poäng mindre än de andra, trots att de hade arbetat lika hårt och brukade få de besvärligaste uppgifterna. Nana och jag, oerfarna “stadsungdomar” som vi var, fick fyra, lika många som tolv- trettonåringar, “till att börja med”, sades det. Fler än så blev det aldrig för mig.

Personer av samma kön fick i stort sett lika många poäng om dagen, och följaktligen berodde antalet insamlade poäng mest på hur många dagar man arbetade snarare än på hur man arbetade. Detta var ett ständigt irritationsmoment bland byborna, förutom att det sannerligen inte sporrade till effektivitet. Varje dag sneglade de efter hur de andra arbetade för att inte behöva anstränga sig för mycket själva. Ingen ville bemöda sig mer än andra som fick lika många poäng. Kvinnorna retade sig på att männen ibland utförde samma arbete som de men fick två poäng mer. Gräl pågick ständigt.

Vi ägnade ofta tio timmar på fälten åt ett arbete som kunde ha varit färdigt på fem, men vi måste vara där i tio timmar för att det skulle räknas som en hel dag. Vi arbetade i ultrarapid och jag stirrade otåligt på solen och önskade att den ville gå ned. Jag räknade minuterna tills visselpipan tjöt, signalen till att dagen var slut. Jag upptäckte snart att leda var lika tröttande som slitsamt kroppsarbete.

Vilda svanar, utdrag 4

Så här var det alltså med “kulturrevolutionen” som så många även här i Sverige beundrade.

Mina föräldrar hade permanent order att hålla sig hemma och vänta på att bli kallade till nästa möte. Att gå under jorden var uteslutet. Hela Kina var som ett fängelse där varje hus och varje gata bevakades av folket självt. I detta väldiga land fanns det ingenstans att gömma sig.

Pappa och mamma kunde inte heller gå ut och skaffa sig lite förströelse. Det hade blivit ett föråldrat begrepp: böcker, målningar, musikinstrument, idrott, spelkort, schack, tehus, barer – allt var borta. Parkerna var trista, vandaliserade ödemarker där blommor och gräs hade rivits upp och de tama fåglarna och guldfiskarna slagits ihjäl. Filmer, teaterföreställningar och konserter var förbjudna. Maos hustru hade rensat teatrar och biografer på allt utom de åtta “revolutionsoperor” som hon hade varit med om att producera och som var det enda tillåtna. Ute i provinserna vågade man inte ens uppföra dem. En regissör hade blivit stämplad som Maofientlig därför att Jiang Qing tyckte att han hade sminkat den torterade hjälten i en av operorna för mycket. Han kastades i fängelse för att ha “överdrivit den revolutionära kampens prövningar”. Det föll oss knappast in ens att ta en promenad. Stämningen där ute var skräckinjagande med våldet på massmötena i gathörnen och de hotfulla väggtidningarna och slagorden.

Vilda svanar, utdrag 3

Snacka om kollektivism…

I början av juni [1957] nådde Maos anförande om att “locka ormarna ut ur deras bon”, som han hade hållit i februari, ned till mammas nivå. Det var muntligt och inte skriftligt överfört.

I sitt tal hade Mao sagt att “högerflygeln” hade gått till nedbrytande attack på kommunistpartiet och Kinas socialistiska system. Enligt honom bestod denna högerflygel av mellan 1 och 10 procent av alla intellektuella och måste förintas. För att förenkla det hela hade siffran 5 procent, halvvägs emellan, fastställts som den kvot av högeranhängare som skulle fångas in. För att fylla den väntades mamma leta fram över hundra högeranhängare i de organisationer som lydde under henne.

Hon hade tagit illa vid sig av somliga anmärkningar som riktats mot henne, men det var bara några få som ens avlägset liknade något “antikommunistiskt” eller “antisocialistiskt”. Att döma av vad hon hade läst i tidningarna verkade det ha förekommit attacker på kommunisternas maktmonopol och det socialistiska systemet. I hennes skolor och sjukhus hade dock ingenting sådant avhörts. Var i all sin dar skulle hon hitta högeranhängarna?

Dessutom var det orättvist att bestraffa människor som hade sagt sin åsikt när de hade blivit ombedda, ja uppfordrade, att göra det. Mao hade uttryckligen lovat att det inte skulle bli några repressalier för dem som gjorde det. Mamma själv hade entusiastiskt uppmanat andra att ge luft åt sin kritik.

Miljoner tjänstemän över hela Kina stod inför samma dilemma.