Kategori: Kultur

Vilda svanar, utdrag 2

När inte skicklighet, talang och flit får avgöra hur man lyckas i livet, vad får då styra? I Kina under kulturrevolutionen gick det till så här:

Alla statsanställda delades in i tjugosex grader. Lönen i den lägsta, nr 26, var en tjugondel av den i den högsta, men den verkliga skillnaden låg i tillägg och extra förmåner. Systemet fastställde nästan allting, från om ens rock var gjord av dyrt ylletyg eller billig bomull till storleken på ens bostad och om den hade inomhustoalett eller inte.

Graderingen bestämde också vilken tillgång till information varje tjänsteman skulle ha. Ett mycket viktigt inslag i det kommunistiska systemet i Kina var att all information inte bara var mycket noga styrd utan också starkt uppdelad och ransonerad. Det gällde såväl allmänheten – som fick veta mycket litet – som internt inom partiet.

Det stod inte klart vilken betydelse systemet skulle få med tiden, men redan i början förstod tjänstemännen att det skulle bli avgörande för deras tillvaro, och de gick alla omkring i ängslan för vilken grad de skulle tilldelas. Pappa, som redan hade placerats i grad 11 av högre myndigheter, hade hand om fördelningen av de grader som föreslogs för alla i Yibinregionen. Bland dem befann sig hans yngsta systers man. Hon var hans favorit. Han degraderade honom två grader. Mammas avdelning hade rekommenderat grad 15 för henne, han flyttade ned henne till grad 17.

Gradsystemet var inte direkt knutet till en persons ställning i förvaltningen, utan man kunde befordras utan att flyttas upp i graderna. På nästan fyrtio år ryckte mamma upp endast två gånger, 1962 och 1982; varje gång flyttades hon en enda grad och 1990 befann hon sig alltjämt i grad 15. Med denna ställning hade hon inte rätt att köpa en flygbiljett eller ett ”mjukt säte” på ett tåg på 1980-talet. Sådana fick köpas endast av tjänstemän i grad 14 och högre. På grund av pappas beslut 1953 var hon alltså nästan fyrtio år senare ett pinnhål för lågt på stegen till bekväma resor i sitt eget land. Hon fick inte bo på ett hotellrum med eget badrum, de var reserverade för grad 13 och däröver. När hon ansökte om att få byta elmätaren i sin lägenhet mot en med större kapacitet fick hon besked av kvartersstyrelsen om att endast tjänstemän i grad 13 och däröver hade rätt till en större mätare.

Vilda svanar, utdrag 1

En bok som har fått alldeles för litet uppmärksamhet är Vilda svanar av Jung Chang. Den ska du läsa om du vill veta hur det var att leva i Kina under ”kulturrevolutionen”. Eller om du tror att kommunism är en bra idé. Här är ett utdrag (fler utdrag kommer senare):

Det var i juli 1950. Mamma ettåriga preliminära medlemskap i partiet led mot sitt slut och hennes particell halstrade henne intensivt. Den hade bara tre medlemmar: mamma, pappas livvakt och mammas chef fru Mi. Partimedlemmarna i Yibin var så få att dessa tre hade fösts ihop utan eftertanke. Livvakten och fru Mi, som var ordinarie medlemmar, var benägna att avvisa mammas ansökan men sade inte nej rent ut. De bara förhörde henne oavlåtligt och tvingade henne till självkritik i det oändliga.

För varje omgång självkritik kom mycket kritik. De båda vidhöll att hon hade uppträtt ”borgerligt”. Hon hade inte velat bege sig ut på landet och hjälpa till att samla in mat, sade de, och då hon påpekade att hon hade gjort det, precis som partiet ville, svarade de: ”Ja, men egentligen ville du inte följa med.” Sedan beskyllde de henne för att ha fått äta privilegierad mat – dessutom tillagad av hennes mor i bostaden – och för att bli sjuk oftare än de flesta gravida kvinnor. Fru Mi kritiserade henne också för att mormor hade sytt kläder åt babyn. ”Det har väl aldrig förekommit att nyfödda barn får nya kläder!” sade hon. ”Vilket borgerligt slöseri! Varför kan hon inte svepa in barnet i gamla kläder som alla andra?” Att mamma hade visat sig ledsen över att mormor måste resa sin väg togs fram som ett definitivt bevis för att hon ”satte familjen först”, en allvarlig överträdelse.

Sommaren 1950 var den hetaste i mannaminne med hög fuktighet och temperaturer över 40 grader. Mamma hade tvättat sig varje dag, och även för det blev hon attackerad. Bönderna, särskilt i norr varifrån fru Mi kom, tvättade sig mycket sällan på grund av vattenbristen. Bland partisanerna brukade män och kvinnor tävla om vem som hade flest ”revolutionära insekter”, det vill säga löss. Renlighet betraktades som oproletärt. När den ångande varma sommaren övergick i sval höst lade pappas livvakt ännu en beskyllning i vågskålen: mamma ”uppträdde som en Kuomintangfunktionärs förnäma dam” därför att hon hade använt pappas överblivna varmvatten. På den tiden fanns det en regel om att endast tjänstemän över en viss rang hade rätt att tvätta sig i varmvatten, detta för att spara bränsle. Pappa befann sig i denna grupp, men inte mamma. Hon hade enträget tillråtts av kvinnorna i pappas familj att akta sig för kallt vatten när förlossningen närmade sig. Efter livvaktens kritik ville inte pappa låta mamma använda hans vatten. Mamma hade lust att stormgräla på honom för att han inte ställde sig på hennes sida mot de ändlösa intrången i de mest betydelselösa detaljer i hennes tillvaro.

Partiets ständiga intrång på alla områden av tillvaron var just poängen med den process som kallades ”tankereform”. Mao ville ha inte bara yttre disciplin utan även total efterrättelse i alla tankar, stora och små. Varje vecka hölls ett möte för ”tankegranskning” för dem som var ”i revolutionen”. Alla måste både kritisera sig själva för felaktiga tankar och underkasta sig andras kritik. Mötena dominerades snart av egenrättfärdiga och småskurna människor som utnyttjade dem för att ge utlopp åt sin avund och besvikelse. De med bondeursprung tog tillfället i akt att angripa dem med ”borgerlig” bakgrund. Idén var att alla skulle reformeras så att de blev mer lika bönderna, eftersom den kommunistiska revolutionen i grund och botten var en bonderevolution. Detta förfarande vädjade till de bildades skuldkänslor. De hade levt bättre än bönderna och det blottlades av självkritiken.

Mötena var ett viktigt instrument i kommunisternas kontroll. De berövade människorna deras fritid och avskaffade den privata sfären. Den småskurenhet som präglade mötena rättfärdigades med att snokande i privata detaljer garanterade en grundlig kartläggning av själen. I själva verket var småskurenheten ett grundläggande kännetecken på en revolution där nyfikenhet och okunnighet hyllades och avund införlivades i kontrollsystemet. Mammas cell grillade henne vecka efter vecka, månad efter månad, och tvingade henne att komma med oupphörlig självkritik.

Hon var tvungen att finna sig i denna plågsamma process. En revolutionärs liv var meningslöst om han eller hon blev utstött ur partiet; det var som att utestängas från nattvarden för en katolik. Dessutom var det standardförfarandet. Pappa hade gått igenom och godtagit det som en del av att ”gå in i revolutionen”. I själva verket gick han fortfarande igenom det. Partiet hade aldrig dolt att det var smärtsamt. Mammas våndor var normala, sade han.

När allt detta var över röstade mammas båda kamrater mot fullt medlemskap för henne. Hon sjönk ned i en djup depression. Hon hade varit revolutionen hängiven och kunde inte godta tanken att den inte ville ha henne.

Slutet för materialismen

Jag har just läst Charles T. Tarts senaste bok The End of Materialism – How Evidence of the Paranormal is Bringing Science and Spirit Together. Tart sammanfattar och ger exempel på forskningsresultat som påvisar existensen av ”paranormala” fenomen såsom telepati, fjärrsyn, prekognition, psykokinesi och healing.

En stor del av boken ägnas åt att förklara varför dessa forskningsresultat ignoreras av större delen av forskarvärlden. Förklaringen är, att det rådande materialistiska paradigmet är så djupt rotat, att många forskare ägnar sig åt ”scientism” (”vetenskapism”?) istället för åt vetenskap. Data visar på existensen av paranormala fenomen, men eftersom de inte går att förklara med det materialistiska paradigmet, så ignoreras de och bortförklaras med att ”vetenskapen har visat att sådant inte är möjligt”.

En sådan hållning är en trosföreställning, inte en vetenskaplig sådan. En vetenskapsman intresserar sig för märkliga data, försöker reproducera dem och tänker ut en teori som kan förklara dem. Sedan utför han fler experiment och kollar om resultatet blir det förväntade utifrån den nya teorin. Om så är fallet, stämmer teorin, annars förkastas den. Om han inte kommer på någon teori som stämmer med resultaten, så kan han för den skull inte ignorera data och hoppas att de någon gång ska förklaras av den rådande teorin:

Among some people, there’s certainly a hard-core adherence to materialism that insists that everything will eventually be explainable in terms of current and yet-to-be-discovered physical laws (such as quantum effects). So we can ignore psi phenomena and spirituality, and wait until progress in physics handles them?

This is certainly an attitude that people can take, but it’s not science. Philosophers call this attribute promissory materialism, and it’s not science, because it’s not falsifiable: you can’t prove that it might not be true. I could just as well claim that these phenomena will all be explained one day in terms of little green angels with four arms who mischievously avoid our attempts to see if they’re real.

Tart menar att bevisen för psi-fenomenen är så tydliga, att vi nu bör gå vidare och undersöka oss hur dessa fungerar i stället för att enbart försöka påvisa deras existens. Jag ska bara ge ett exempel på hur lurigt dessa fenomen kan bete sig: något som Tart kallar psi-missing.

Anta att jag singlar slant ett stort antal gånger och låter två försökspersoner försöka använda sina eventuella prekognitiva förmågor för att förutsäga resultatet för varje slantsingling. Den ena personen tror på prekognition, den andra inte. Resultatet kan då mycket väl bli att den som tror på prekognition får ett resultat bättre än slumpen, medan den som inte tror på prekognition får ett resultat sämre än slumpen. Om man då inte utför en noggrann statistisk analys så tar dessa resultat ut varandra, och man får för sig att experimentet inte påvisade prekognition.

Men hur kan man i ett sådant test få ett resultat under vad slumpen skulle ha gett? Det måste betyda, att för det mesta gissar man bara, men då och då använder ens undermedvetna prekognition för att ta reda på det korrekta utfallet, för att sedan välja det icke korrekta.

Psi-missing always amazes me when I think about it. I know that in ordinary psychological functioning, we often show distorted perceptions and thoughts that uphold our beliefs and prejudices. Here, in extraordinary functioning, or psychic functioning, the mind unconsciously manifests a ”miracle”, ESP, to support its belief that there are no miracles and no ESP.

Bokens slutsats är att psi-förmågorna pekar mot att vi är spirituella varelser, vi är inte meningslösa produkter av blinda biologiska och kemiska krafter, vi lever inte meningslösa liv som slutar med döden.
Här är ett föredrag av Tart, om ”Survival” (med vilket han menar att överleva döden), i vilket han tar upp en del av det som End of Materialism behandlar:






Bön till politikerna

Oh, politiker som sitter i samhället topp, hav barmhärtighet över oss!
Fräls oss från allt ont som drabbar oss!
Goda och ofelbara politiker, giv oss bostad, föda och utbildning!
Försäkra oss från att slippa lämna det nolläge som varken är död eller liv!
Låt oss leva utan lidande, men också utan ansträngning!
Låt oss slippa den moraliskt nedbrytande rikedomen, men låt oss inte heller leva alltför fattigt!
Var barmhärtiga och låt oss slippa arbeta!
Giv också djuren vad de behöver i sitt dagliga liv!
Och skulle någon gång en annan planet åka förbi oss från yttre rymden, där alla lever i misär, så tag hand om dem också!
Det enda vi kan förlita oss på är Er.
Ty makten, kunskapen och ansvaret är ert, våra intellekt och våra pengar är era, i evighet.
Amen.

Läs Mobergs utvandrarserie

Jag har just läst ut Vilhelm Mobergs fyra böcker om smålänningarna som utvandrade till USA 1850: Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige.

Det är ett helt enastående verk, som borde vara obligatoriskt att läsas i skolorna, inte bara inom ämnet svenska, utan lika gärna i samhällskunskap, ekonomi och historia. Böckerna är nämligen så otroligt lärorika på många sätt. Fantastiskt att Moberg kunde efterforska så mycket detaljer om förhållandena, sedvänjorna, attityderna och prylarna som fanns på 1800-talet.

Risken för svält och död är ständigt närvarande, och ingen kan hjälpa dem utom de själva. Gudsfruktan styr deras liv, det är många episoder som handlar om detta, och det är mycket som ska till för att någon ska börja tvivla på Guds existens.

Böckerna speglar nog också Mobergs egna åsikter. De är en hyllning till friheten och arbetet och uttrycker avsky mot förmynderi och överhet. Utvandrarna flyr från Sveriges förtryckande prästerskap, kung och länsman. I Amerika däremot fanns inte herrskap och ”vanligt folk”, utan alla var jämlika.

”För dem började livet på nytt: De fick förlita sig helt på sig själva och fritt bruka sina krafter. De bröt gamla sedvänjors makt, uträttade sina egna angelägenheter på sitt eget sätt och lydde inte någon annan vilja än sin egen. Här överläts det åt dem själva att skaffa en styrelse: I vildmarken njöt de helt sin olydnads nya frihet.
Och här kände ingen klasser eller stånd, här ägde ingen ärvda företräden eller rättigheter, ingen var genom födseln överlägsen eller underlägsen. Var och en värderades efter sin förmåga och mättes med duglighetens måttstock. Om en man var överlägsen eller underlägsen avgjordes av vad han kunde uträtta. Nybyggarnas skogar uppammade självtilliten och fostrade fria män.”

När de anländer till Amerika, har de i stort sett bara med sig några verktyg. Med hjälp av dessa bygger de upp ett nytt samhälle från grunden, bokstavligen från en bit orörd vildmark. De bygger hus och börjar odla, de arbetar sig upp från noll tills de är förhållandevis välbärgade.

Det ger perspektiv på dagens tillvaro. Det är vare sig fördelningspolitik, höga skatter eller staten som har byggt det samhälle vi lever i, utan individernas envisa arbete i frihet. Om Karl-Oskar och Kristina hade blivit bestulna på 60% av den brödsäd och det lin de producerade, så hade de nog inte överlevt så länge. Ännu mindre om någon ovanifrån hade bestämt att samhället skulle ha nolltillväxt, som vissa av dagens politiker förespråkar.
Då hade de suttit där i skogen med sina verktyg, lika fattiga som när de inte kunde odla i den steniga jorden hemma i Småland.

Om du inte har läst dessa böcker, så avundas jag att du fortfarande har den upplevelsen framför dig!