Vilda svanar, utdrag 5

Kommunistisk prissättning på arbete var inte så lyckat…

Det var i Deyang som jag fick klart för mig hur Kinas bönder verkligen levde. Varje dag började med att ledaren för produktionsenheten fördelade arbetsuppgifterna. Alla måste arbeta och var och en fick ett bestämt antal ”arbetspoäng” (gong-fen) för dagens arbete. De insamlade poängen spelade stor roll för fördelningen i slutet av året då bönderna fick livsmedel, bränsle och andra dagliga förnödenheter plus en liten kontantsumma av produktionsenheten. Efter skörden levererade produktionsenheten in en del av den i skatt till staten, därpå delades resten upp. Först fick varje man ut en baskvantitet, kvinnorna ungefär tre fjärdedelar så mycket. Barn under tre år fick en halv baskvantitet. Eftersom ett barn som just hade fyllt tre år naturligtvis inte kunde äta upp en vuxens andel ville alla ha fler barn. Systemet hämmade effektivt all födelsekontroll.

Det som nu var kvar av skörden fördelades efter antal arbetspoäng. Två gånger om året samlades bönderna och fastställde de dagliga poängen för varje person. Ingen uteblev från dessa möten. De flesta unga och medelålders män fick tio poäng om dagen, kvinnorna åtta. Ett par stycken som enligt allas uppfattning var exceptionellt duktiga fick en extra poäng, ”klassfiender” som den förre godsägaren och hans familj fick några poäng mindre än de andra, trots att de hade arbetat lika hårt och brukade få de besvärligaste uppgifterna. Nana och jag, oerfarna ”stadsungdomar” som vi var, fick fyra, lika många som tolv- trettonåringar, ”till att börja med”, sades det. Fler än så blev det aldrig för mig.

Personer av samma kön fick i stort sett lika många poäng om dagen, och följaktligen berodde antalet insamlade poäng mest på hur många dagar man arbetade snarare än på hur man arbetade. Detta var ett ständigt irritationsmoment bland byborna, förutom att det sannerligen inte sporrade till effektivitet. Varje dag sneglade de efter hur de andra arbetade för att inte behöva anstränga sig för mycket själva. Ingen ville bemöda sig mer än andra som fick lika många poäng. Kvinnorna retade sig på att männen ibland utförde samma arbete som de men fick två poäng mer. Gräl pågick ständigt.

Vi ägnade ofta tio timmar på fälten åt ett arbete som kunde ha varit färdigt på fem, men vi måste vara där i tio timmar för att det skulle räknas som en hel dag. Vi arbetade i ultrarapid och jag stirrade otåligt på solen och önskade att den ville gå ned. Jag räknade minuterna tills visselpipan tjöt, signalen till att dagen var slut. Jag upptäckte snart att leda var lika tröttande som slitsamt kroppsarbete.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *