Om konsumtionskritiken

När det gäller konsumtionskritiken så tror jag att många reagerar på att det är så mycket prylar som köps, ofta fraktade från andra sidan jordklotet med miljöbelastning som följd, samtidigt som man stressar för att hinna med både jobb och att sköta barn och hem. Lösningen föreslås vara att jobba och konsumera mindre och istället ägna sig åt hem och familj.

Men vänta nu, det är ju inte alla som jobbar ”för mycket”. Väldigt många arbetsföra människor jobbar inte alls i vårt samhälle, utan försörjs av de som jobbar. Anledningen är den sönderreglerade arbetsmarknaden och de höga skatterna på arbete. Om det vore inte fullt så dyrt och krångligt att köpa arbete här jämfört med i bortre Asien, så skulle vi som arbetar lägga mer pengar på att köpa lokala tjänster och mindre på prylar från Kina. Därmed skulle vi avlastas och inte behöva jobba lika mycket, samtidigt som många arbetslösa skulle få jobb. Arbetet skulle fördelas jämnare över befolkningen. Och färre långväga transporter skulle behövas.

Den totala mängden arbete skulle inte minska, vilket betyder att vi skulle ha minst lika hög levnadsstandard som nu. Att minska på konsumtionen är detsamma som att minska på produktionen, och detta är detsamma som att minska på levnadsstandarden. Hög levnadsstandard behöver inte nödvändigtvis vara liktydigt med många prylar. Lösningen är alltså inte att minska på konsumtionen, utan att ändra på vad som konsumeras.

Som alltid är problemet inte att politikerna gör för litet, utan att de gör för mycket.