Kategori: Idrott

Jag hade tänkt springa Midnattsloppet i Stockholm, men nu såg jag att det kostar 400 kronor att efteranmäla sig, så det blir nog inget. Jag satsar nog på S:t Eriksloppet eller Lidingöloppet istället.

Det här är ett utdrag ur boken Joggning – den nya livsstilen av George Sheenan.

För de flesta av oss kommer meningen med livet att förbli höljd i dunkel på den här sidan om återuppståndelsen. Till dess måste vad vi vet eller tror uppfattas under kontemplation och födas i handling. Det måste få substans i form av vår kropp. Det måste bli en total intellektuell, andlig och fysisk reaktion till de mänskliga villkoren. Vilket är ingenting mindre – säger Ortega – än den ständiga överraskningen att vara till utan att vi själva önskat denna existens, där vi blivit utstötta i en värld som är oförberedd på vårt besök.Ibland är dessa reaktioner oss påtvingade. Till exempel när vi är i fara. När vi står där med kniven mot strupen. G. K. Chesterton berättar om en sådan upplevelse när han satt i en vagn som började rulla utan någon på kuskbocken. ”Jag upplevde fem religioner på lika många sekunder.” Han blev av ren osminkad skräck på ögonblicket religiös.

Men sådana uppenbarelser behöver inte grundas på fruktan. Behöver inte uppstå av tanken på att man bara har en minut, en timme, en dag eller sex månader kvar att leva. Det kan, som jag har upptäckt, hända under loppet av en eftermiddagslöpning.

Innan jag löper är jag en lärljunge till Cartesius. Kroppen är bara en maskin. Jag måste ta ut den till löpning och få den in i form. Jag måste förbättra min kropp så att jag kan fullfölja min verkliga kallelse, vilken är att tänka. Inte förrän jag kommer ut på vägarna vet jag återigen, som jag har vetat det i femton år, att jag är min kropp liksom jag är min själ och att jag existerar som en enhet.

Först är jag i alla fall helt och hållet kropp. Där hoppas jag att bli varse det omgivande universum och mitt eget jag och slutligen min plats i tingens ordning. Jag är nu helt och hållet sysselsatt med min kropp.

Jag hittar rytmen och farten. Gör små justeringar av löpningen på grund av vind och backar, hetta och luftfuktighet. Uppmärksammar signalerna från fötter och muskler och de inre organen. Jag är en tänkande varelse som använder hjärnan istället för själen.

Så – helt mystiskt – kommer jag in i andra andningen. Likt ett jetplan som plötsligt sätter högsta fart efter starten blir min löpning lätt och automatisk. Den har övergått till lek. Från att ha varit ett barn har jag blivit en vuxen som njuter av vad han kan.

Men detta hänförda tillstånd passerar snart. Löpningen kräver mer ansträngning. Den är inte längre lätt. Nästa kvart kommer att fordra mer och mer av mig. Jag kommer att frestas att stanna och vända tillbaks till staden. Att vara mänsklig är mer än glädje och nöje. Livet är också smärta. Och därför är det en ständig förvirring.

Något av denna förvirring skingras när jag kommer in i tredje andningen. Den andra andningen är fysiologisk och har att göra med hjärta och blodomlopp och kroppstemperatur. Den tredje, som brukar komma efter en halvtimme, är psykologisk och har att göra med själ och ande, med glädje och frid, med tro och hopp, med förtröstan och enhet.

Stundom inträder detta stadium när mitt lopp är som bäst. Jag har nått toppen på backen och blickar ner över min flod och ser på avstånd min stad, där människor just nu arbetar och håller igång livet. Och nu blir backen alla backar, floden alla floder, staden alla städer och folket hela mänskligheten. I detta ögonblick är allt ljus och glädje och insikt. Under en tid, om än aldrig så kort, finns ingen förvirring. Jag tycker mig se vad tingen verkligen är. Jag är i Konungariket.

En gång har jag kommit förbi även detta stadium. Min löpning blev min offergärd. Ett dussin år av träning och försakelser, timmar efter timmar då jag fulländat min konst utmynnade i detta: Jag stod som ett barn framför sin Fader, och erbjöd Honom vad jag gjorde bäst. Bad att min Fader skulle vara nöjd. Att jag skulle accepteras. Och jag fann mig själv, detta lilla barn, med tårar strömmande ner för ansiktet löpa på vägen utmed floden tillbaka till staden.

Några få lyckliga har lärt känna allt detta: Vi börjar i kroppen och slutar i visionen.

Nu har jag sprungit Trosa stadslopp för första gången. Det är ett väldigt trevligt lopp på 8,7 km. Jag gissade på ca 40 minuter och ärligt talat skulle jag ha blivit besviken om jag inte kom under 40 minuter. Tiden blev 39:37.9, och det är jag helt nöjd med. Med tanke på den otroliga spurt jag fick till på slutet så hade jag nog egentligen krafter kvar att få en ännu kortare tid! Men det får bli nästa år.

Från början var jag helt otränad. Nja, inte helt kanske, jag cyklade till och från skolan varje dag under högstadiet, och ett par gånger per vinter åkte jag skidor ett par kilometer. Idrott var något andra sysslade med. Idrottslektionerna i skolan väntade jag mig igenom, försökte anstränga mig så litet som möjligt. Jag ansåg att min hjärna var den viktigaste delen av min kropp. Muskler och sånt tjafs hade jag ingen nytta av. Jag fattade inte att hjärnan arbetar optimalt om resten av kroppen också får regelbunden träning. Hela kroppen hänger ihop. När jag mönstrade när jag var 17 år fick jag undermåliga resultat på alla fysiska tester utom uthållighet och benstyrka. Benstyrkan var någorlunda normal tack vare cyklingen, men armstyrkan var långt under det normala. Uthålligheten var också normal, men det berodde på att den mättes som effekt per kroppsvikt, och eftersom jag vägde extremt litet – 53 kg fördelade på 180 cm – blev effekten per kg normal. Läkaren undrade om jag hade anorexia. ”Nej”, sa jag glatt, ”jag är bara otränad”. Hon undrade om jag tränade nånting alls. Nix pix. Då såg hon bekymrat på mig och sa att om jag inte åtminstone började springa nån gång i bland så skulle det gå riktigt illa med min kropp så småningom. Jag hade litet skolios och därför måste jag stärka ryggmusklerna, sa hon. Annars skulle jag nästan garanterat få problem med ryggen när jag blev äldre.

Hennes varning hade faktiskt effekt på mig. Det dröjde några månader, men till slut kom jag mig för att ge mig ut och springa. Det var den aktivitet som passade mig bäst. Någon lagsport skulle aldrig komma på fråga, det var den del av idrotten i skolan jag avskydde mest. Så jag tog på mig jympakläderna, en sån där grå tjock varm joggingdress av bomull som var populär på 80-talet. Jag tror det här var våren 1989. Jag sprang på elljusspåret i utkanten av Råneå.

Det gick tungt. Jag fick ont i skenbenen. Men jag växlade mellan att gå och springa och såg till att ge mig ut regelbundet. Efter bara några gånger kunde jag springa hela banan på 3,5 km i sträck. Uppmuntrad av framgången började jag ta tid på mina turer. Jag sprang varje dag i sådär fem dagar, och tiderna blev bättre för varje dag. Men sen kunde jag inte pressa mig mer. Jag mätte upp en sämre tid än föregående dag och då var det inte lika roligt längre. I fortsättningen sprang jag bara nån gång i veckan.

Min första upplevelse av organiserad idrott kom våren 1990. Det var Scania-milen i Luleå som vi skulle springa i utbyte mot en ledig idrottslektion. Den milen sprang jag på 62 minuter. Så långt hade jag aldrig sprungit, men det var inte alls så svårt som jag hade trott. Och framförallt var det en rolig tillställning, som en folkfest! Något liknande hade jag aldrig varit med om. Men det skulle dröja 12 år till nästa tävling.

De kommande åren sprang jag oregelbundet. Periodvis ett par gånger i veckan, periodvis nån gång varannan månad. När jag var 20 år började jag styrketräna istället eftersom jag ville bli större. Men jag insåg snart att jag hade en såpass tunn benstomme, så jag skulle alltid se spinkig ut oavsett hur mycket muskler jag la på mig. Och vad ska man ha en massa muskler till som man ändå inte använder? Att tillbringa flera timmar på gymmet varje vecka resten av livet var inte heller något jag såg fram emot. Då var det roligare att springa. Det hade jag ju faktiskt talang för, jag hade ”löparkropp”, smal och lätt.

1996 hittade jag James F. Fixx bok Löpning på ett antikvariat. Böcker får ofta fart på mig på olika sätt, och den här fick fart på min löpning igen. Jag köpte ett par riktiga löparskor på Löplabbet. Dittills hade jag bara använt ett par billiga gympadojjor med skumgummisula jag fick i lumpen. Men efter något halvår sjönk träningen igen. Men aldrig ner till noll, jag fortsatte springa nån gång varannan vecka. Tre km eller så. Fixx’s turer på 16 km per dag tyckte jag lät helt sanslösa.

Nästa ryck kom i januari 2002. Det var Förbundet djurens rätt som arrangerade ett lag som skulle delta i Göteborgsvarvet 25 maj. Då fick jag ett mål att träna inför. Jag visste att 21,1 km var väldigt mycket jämfört med vad jag hade sprungit dittills, men jag hade ju nästan fem månader på mig. Jag började med rundor på 4,65 km varannan till var tredje dag. Efter ett par månader blev det glesare mellan rundorna, men å andra sidan blev de längre, 8,5 km. Helgen innan Göteborgsvarvet sprang jag 13 km på söndagen och 8 km dagen efter. I genomsnitt blev det 11 km per vecka under den våren.

Det räckte för att ta mig runt Göteborgsvarvet på 1:49:47, vilket var ungefär vad jag gissade på. Andra hade tränat dubbelt så mycket under våren men sprang ändå tio minuter långsammare, vilket var uppmuntrande. Men det gick tungt mot slutet, när benmusklerna började strejka. De höll på att förlora all kraft, men jag höll mig springande, även om det gick långsamt de sista kilometrarna. Första halvan av loppet gick däremot lätt, jag sprang om många och blev nästan inte omsprungen av någon.