Lägsta gissning-lotterier


En ny fluga har det senaste året spritt sig på nätet: lägsta bud-”auktioner”.

Några auktioner är det dock inte frågan om, utan rena lotterier. Hur det går till ska jag visa genom ett exempel. Säg att det är 10 personer som deltar. De gissar varsitt tal från 1 till 10 och får efter varje gissning veta vad som är den lägsta unika gissningen:

Person 1 gissar 4. Det lägsta unika talet är nu 4.

Person 2 gissar 7. Det lägsta unika talet är fortfarande 4.

Person 3 gissar 3. Det lägsta unika talet är nu 3.

Person 4 gissar 4. Det lägsta unika talet är fortfarande 3.

Person 5 gissar 2. Det lägsta unika talet är nu 2.

Person 6 gissar 3. Det lägsta unika talet är fortfarande 2.

Person 7 gissar 4. Det lägsta unika talet är fortfarande 2.

Person 8 gissar 6. Det lägsta unika talet är fortfarande 2.

Person 9 gissar 2. Det lägsta unika talet är nu 6.

Person 10 gissar 3. Det lägsta unika talet är fortfarande 6.

Den som vinner är person 8 därför att den gissade det tal som var det sista lägsta unika talet. Givetvis är detta ett lotteri och inte en auktion. Det finns inte på samma sätt som i en riktig auktion en möjlighet att vinna om man bara är villig att betala tillräckligt mycket, inte heller kan man vinna om man är tillräckligt skicklig. Man kan möjligen öka sina chanser en aning genom att gissa någonstans i mitten, men till största delen är det slumpen som avgör. Det som betalar vinsten är att alla deltagare måste betala en liten slant för att få gissa – precis som i lotterier där lotterna kostar. I en riktig auktion betalar inte deltagarna för att få ge bud.

En enda deltagare vinner på ”auktionen”, alla andra förlorar – precis som i ett lotteri med en enda vinst. Men de som vinner mest är de som arrangerar lotteriet. Jag har inget emot att folk driver lotterier, men nog luktar det lurendrejeri när de påstår att man ska få köpa t ex en digitalkamera för 1 kr fast sannolikheten för att det ska hända är ytterst minimal.

Är inte alla barn lika mycket värda?

Jag ska bli pappa i augusti (så var det officiellt).

Att bli förälder innebär att man måste sätta sig in i helt nya ämnen. Som t ex vetenskapen om föräldrapenningen. Jag har 45 universitetspoäng i matematik och 80 i datavetenskap, men inte får jag fullt grepp om denna snårskog för det. Varför måste det vara så krångligt?

Och varför måste den vara så orättvis? Det barn som har föräldrar som arbetar får mer än det som inte har föräldrar som arbetar.

Mitt förslag: Tilldela alla barn en viss summa, samma för alla, oberoende av föräldrarnas inkomst. På så sätt skulle det bli möjligt att skaffa barn när som helst i livet, och barnen skulle få en mer jämnt fördelad materiell standard.

Vänstern klagar på att marknadsekonomi upprätthåller orättvisor, men varför har de då inte tagit chansen att konstruera ett system som fördelar föräldrapennigen jämnt mellan barnen? Är inte alla barn lika mycket värda?

Lösningen på skogsskövlingen

Det talas mycket om problemet med att regnskog skövlas. Desto mindre nämns om eventuella lösningar. Det enda man får höra är att om si och så många år kommer regnskogarna i Brasilien att vara helt borta om det fortsätter i samma takt som nu.

Men vad är orsaken till att regnskogarna skövlas? Är det så att brasilianarna är mer egoistiska och omoraliska än vi här uppe i Norden? Vi lyckas ju sköta våra skogar utan att utrota dem. Problemet här är väl snarast det omvända, att skogarna anses bre ut sig för mycket (för mycket för vem kan man ju fråga sig, men det är en annan fråga).

Nej, problemet är att i Brasilien ägs skogen av staten, som säljer rättigheter till privata företag att avverka den. Observera att de säljer inte marken, utan rättigheten att avverka. Företagen tar därför inget ansvar för att ny skog ska växa upp, utan går hela tiden vidare till nya fräscha områden att skövla.

Nu skulle förstås en del säga att se där vad onda företagen är, vilka egoister som inte känner ansvar för den gemensamma egendomen! Och så börjar de ropa på förbud och regleringar. Men det finns bättre lösningar, som inte begränsar människor och gör dem arbetslösa. Här i Norden är det tillåtet att äga skogsmark. Givetvis tar man då ansvar för sin egendom och ser till att plantera ny skog efter avverkning. Man vill ju gärna ha avkastning på sin investering på lång sikt.
Lösningen är alltså att införa privat äganderätt av regnskog.

Vi har två val: Att fortsätta hoppas på att människor av rent idealistiska skäl ska ta ansvar för skogen, trots större kostnader. Eller att se till att de kan vinna ekonomiskt på att ta ansvar. Det förra har vi sett är lönlöst, det andra vet vi redan att det fungerar.

Maud – vår bästa minister

När jag bodde i Katrineholm – ett starkt sossefäste – så kunde jag ta del av följande: En kommunal cykeluthyrare med priser på 20-50 kr för tre timmar. Ett kommunalt kafé i bibliotekslokalen. Ett kommunalt växthus. Ett kommunalt äventyrsbad.

Likadant ser det ut i många andra kommuner runt om i landet. Dessa företag lyder inte under de vanliga ekonomiska lagarna utan kan hållas vid liv av skattemedel. Pengar som borde ha gått till det som egentligen är kommunernas kärnverksamhet: att se till att alla medborgare oavsett plånbokens tjocklek har tillgång till vård, skola och omsorg.

Kommunala företag utan intresse av vare sig vinst eller expansion slår ut lokala entreprenörer som hade kunnat växa och skapa nya jobb och nya varor och tjänster.
Företag ska drivas av privatpersoner, inte av myndigheter!

Det är inte ofta jag upplever att politiker säger precis det jag tänker, men när näringsministern och centerledaren Maud Olofsson uttalar sig så är det så. Läs dagens DN debatt!