Kategori: Egna upplevelser

Vaknade mitt i natten och började tänka på en massa. Efter ett par timmars tänkande började kroppen somna in och jag hamnade i sömnparalys. Nu hände något ovanligt som nästan aldrig har hänt mig men som jag har läst att andra ofta råkar ut för i sömnparalystillståndet: jag hallucinerade. Eller vad man ska kalla det. Egentligen är det bara drömsinnet som tar överhanden och spelar upp en massa ljud och/eller bilder från det undermedvetna.

Jag fick för mig att jag låg i barndomshemmet och att en liten sjungande pojke kom in i rummet. Det var inte speciellt oroande, men när han började närma sig mig blev det mer oroande, för det var en så konstig situation. Jag hörde bara ljudet av honom, såg ingenting. Till slut tyckte jag att han klev upp i sängen och var så nära att jag hörde hans andetag flås rakt i öronen. Men då föll poletten ner, jag kände igen situationen och blev klarvaken (fast fortfarande i ”tillståndet”).

Många som har varit med om sömnparalys har känt en närvaro av någon annan. Ofta har den närmat sig sängen. Och så fort jag kände igen situationen blev jag medveten om att jag inbillade mig, och då försvann ljudet.

Jag öppnade ögonen och såg att jag låg i min vanliga säng. Det var definitivt mina fysiska ögon jag öppnade, eftersom de kändes mycket torra. Jag tittade mot de nerdragna persiennerna. Jag såg skarpt utan glasögon. Men gjorde jag verkligen det? Japp. Eller? Det var liksom svårt att avgöra. Det var i alla fall inte lika suddigt som utan glasögon i vakentillståndet.

Efter några sekunder kom jag ur tillståndet. Då var persiennerna litet mer oskarpa. När jag tog på mig glasögonen var de helt skarpa, och det såg helt annorlunda ut än i ”tillståndet”. Känns som att naturen spelar mig ett spratt när den låter mig se bara litet mer skarpt i ”tillståndet”! Å andra sidan har jag ju i andra situationer sett helt skarpt. Förvirrande.

Sov för länge på morgonen för att ta igen den förlorade sömnen och kom för sent till jobbet. Jobbarkompisarna skulle bara veta orsaken… ibland känner jag mig väldigt udda.

Jag drömde att jag var i ett stort flygplan tillsammans med några andra.

Vi tränade tyngdlöshet genom att flygplanet åkte i en parabel så att konstgjord tyngdlöshet uppstod. Jag tänkte att tyngdlöshet hade jag ju erfarenhet av genom mina UKU-liknande upplevelser, så det skulle nog gå bra. Och mycket riktigt, det kändes precis likadant. Men jag insåg aldrig att jag inte var i den fysiska verkligheten.

Sen omvandlades flygplanet till en helikopter. Det var en väldigt genomskinlig helikopter, för jag kunde se rakt ner över landskapet vi åkte över. Vi flög nära kraftledningar och träd, ja nästan rakt genom dem, men det hände inget, vi bara flög vidare.

I en dröm blev jag plötsligt medveten. Jag stod i mitt vardagsrum och tittade mot det ställe där bäddsoffan borde stå. Jag visste att jag och flickvännen sov där. Jag hörde att hon snarkade. Men bäddsoffan stod inte där, och våra kroppar låg inte där heller. Det var ganska komiskt att titta på en tom plats och ändå höra snarkningar därifrån. Att min egen kropp borde ligga där tog jag liksom för givet. Men det var bara tomt, jag såg bara väggen och golvet. Inga möbler eller annan inredning. Parkettgolvet såg ut som vanligt, men väggen hade tapetremsor bortrivna.

Jag ryckte mentalt på axlarna åt detta och tittade mot fönstret istället. Det var ljust ute och persiennerna var neddragna. Jag såg dem helt skarpt. Tänkte att jag ville sväva fram mot fönstret, och då gjorde jag det, men bilden av fönstret försvann snabbt. Kände att jag sögs tillbaka till kroppen, bruset i mitten av huvudet ökade och jag kände att jag fick kontakt med min fysiska kropp. Jag liksom skakade in i den. Öppnade ögonen och såg det jag borde se från den position där jag låg, men jag såg helt skarpt trots att jag inte hade glasögonen. Bruset upphörde och jag var helt tillbaka i det fysiska tillståndet. Det var ljust ute och persiennerna var neddragna. Flickvännen låg och snarkade bredvid mig.

Jag drömde att jag måste fly ut ur ett hus av någon anledning. Det var någon som rekommenderade mig att göra det. För att lyckas med det måste jag klä ut mig till gammal gumma, tyckte han. Det gjorde jag, och när jag var ute sprang jag så snabbt jag kunde. Men då slog det mig att jag inte kunde komma på varför jag behövde fly. Medan jag funderade på det blev jag halvt medveten om att jag drömde. Det gjorde att det inte kändes lika viktigt att fly längre, så jag vände om och sprang mot huset igen.

Plötsligt var jag inne i ett rum jag inte kände igen, med ett stort fönster, ca 1,5 m brett. Där stod mannen som hade tyckt jag skulle fly. Han pratade med någon mer som fanns i rummet men som jag inte kunde identifiera. Han såg mig och såg bestört ut. Men nu var jag 100% medveten om att jag drömde och förstod att jag kunde göra precis som jag ville. Jag lyfte från golvet och svävade fram mot mannen, med högra handen utsträckt mot hans ansikte, med handflatan framåt. Den gick rakt genom honom, och poff, så försvann han. Jag svävade vidare fram mot fönstret och la vänstra handen på fönsterbrädan. Där betraktade jag handen. ”Den ser helt verklig ut!”, tänkte jag. Den var bara en aning kraftigare än min fysiska hand, och liksom lyste svagt med ett orange ljus. Jag såg inte vad som fanns utanför fönstret. Jag såg inga detaljer i rummet heller. Jag struntade i att försöka se, vände mig om i luften, sparkade ifrån och ”simmade ryggsim” in genom rummet. Struntade i omgivningen och bara njöt av att vara helt fri och tyngdlös. Tog ett till simtag med både armar och ben, gapskrattande av lycka!

Under hela tiden i det här rummet hörde jag ett surr som från en elektrisk transformator. Förmodligen astralsträngens fäste. Efter en stunds luftsim ”vaknade” jag (jag hade ju varit vaken länge, fast i drömmen, men nu var jag alltså tillbaka i min fysiska kropp). Jag låg i min kompis Jonas säng, eftersom jag bodde i hans lägenhet medan han var borta. Jag låg på den plats där den oidentifierade personen hade befunnit sig i drömmen. Rummet jag låg i var ungefär lika stort som rummet i drömmen, och hade ett stort fönster, ca 1,5 m brett, liksom i drömmen.

Vaknade omkring 2 på natten. Tänkte på allt möjligt och kunde inte somna. Men efter ett tag somnade kroppen in, jag hamnade i sömnparalys. Öppnade ögonen och såg inget speciellt. Ska nog försöka satsa på att komma längre in i ”tillståndet” istället i fortsättningen.