Kategori: Egna upplevelser

Morgonen efter att jag hade haft drömmen om hålet i tältet låg jag vaken en stund, skrev dagbok om föregående två dagar, satte mig upp och tog på mig kläder. Funderade på om jag skulle gå på toa eller äta frukost först. Tittade ut genom tältets öppning. Såg träd och gräs och tyckte att det var likt det jag hade sett i drömmen. Jag såg grannens tält också. Det hängde något mörkblått klumpigt utmed taket på det. Det hade det inte gjort igår kväll. Funderade vidare på vad jag skulle göra härnäst.

En undran växte fram: Är tältduken verkligen så genomskinlig att det går att se genom den så klart? Ja det måste väl vara så. För öppningen var ju stängd, jag hade inte rört den sedan jag stängde den i går kväll. Att öppna den skulle kräva att jag böjde mig fram och drog i fyra dragkedjor. Jag var helt säker på att jag inte hade gjort det.

Jag tittade mot öppningen igen. Men hallå!! Jag såg ju inga träd eller gräs! Bara tältduken. Den var helt ogenomskinlig. Flyttade huvudet närmare tyget. Nej, jag såg inte ett dugg! Bara vitt. Och öppningen var helt stängd. Men jag hade ju sett ut! Ändå hade jag inte rört öppningens dragkedjor! Jag hade vaknat, skrivit dagbok, satt mig upp, satt på mig kläderna och inget mer. Jag hade inte dragit i dragkedjorna eller ens sträckt mig mot dem! Ändå hade jag sett ut, klart och tydligt. Wow!

Men nu var frågan om det bara var mitt drömsinne som hade spelat mig ett spratt. Jag hade haft en liknande upplevelse för många år sen, jag hade just rakat mig på morgonen när jag såg ett 1 cm långt grovt skäggstrå som jag uppenbarligen hade glömt. Sträckte mig efter rakapparaten men när jag tittade på hakan i spegeln igen fanns det inte där. Då var det stor skillnad mellan drömbilden och det jag såg i spegeln efteråt, det var uppenbart att jag hade drömt i ett par sekunder trots att jag stod upp. Men det här kändes inte alls som en dröm, vare sig medan det pågick eller efteråt. Synbilden kändes helt verklig, precis som de jag hade haft under sömparalys. Det enda som pekade mot att det inte kunde ha varit en vanlig synbild var att jag visste att jag inte hade dragit upp tältöppningen.

Nu hade jag min chans att kolla om jag hade varit med om något ”övernaturligt” eller ej. Om jag nu drog upp öppningen och såg att grannen hade något mörkblått klumpigt upphängt utmed taket på tältet så skulle saken vara klar. Jag drog upp öppningens fyra dragkedjor, och kände mig 110% säker på att det var första gången denna morgon jag gjorde det.

Träden och gräset såg ut exakt som jag hade sett det nyss. Och på grannens tält hängde något mörkblått klumpigt – förmodligen hans sovsäck!! Wow. Häpnadsväckande. Otroligt. Jag rös.

Jag har förmåga till fjärrsyn alternativt prekognition (om det var så att jag såg det jag skulle se några minuter in i framtiden). Lilla jag! Och jag måste tydligen inte nödvändigtvis befinna mig i sömnparalys för att lyckas med det! Jag hade varit helt vaken, om än ganska mentalt avslappnad, och hade varit vaken i säkert en timme innan. Fysiskt hade jag inte varit avslappnad eftersom jag satt upp.

Övernattade i tält på en campingplats i Värnamo. Drömde (?) att jag låg på rygg i tältet vilket jag gjorde på riktigt också. Öppnade ögonen. Jag såg träd och gräs. Vad nu då? Jag borde väl se tältduken på insidan av tältet? Aha, en stor del av tältet var borta! Vem hade knyckt det?

Jag gick ut genom det stora hålet (behövde inte krångla mig ur sovsäcken eller ta på mig skorna först, så det var uppenbarligen drömsinnet som hittade på detta) och hittade bitarna där. De hade nog bara blåst bort. Men det hade ju inte blåst något under natten. Och det här tältet visste jag inte är isärtagbart på det där sättet? Vaknade. Låg med huvudet ca 10 cm från tältduken med näsan riktad utåt. Det var ljust, som jag såg i drömmen.

Sov i tält i en skog i Linköpingstrakten. Drömde att jag var i en skog på natten och skulle hitta ”hem” vilket var något slags hus. Jag såg en massa träd framför mig men inget hus men gick ändå i den riktning jag trodde det skulle vara. Ju längre fram jag kom desto mörkare blev det och till slut var det helt svart så jag var tvungen att treva med händerna på marken framför mig. Plötsligt kände jag något. Huset? Nej, en hand! En varm och levande manshand! Och där var en till. De var stilla. Men nu kände jag att de höll fast i mig! Jag drogs neråt mot marken, blev rädd och vaknade. Det var fortfarande mörkt.

Hur ska det här tolkas? Jag var ute på vift i min astralkropp, men den började dras in av den fysiska kroppen (”hem”). Att jag såg sämre ju närmare jag kom stämmer med Robert Bruces m fl beskrivning. Till slut var jag alldeles nära och kände mina egna fysiska händer. Jag drogs in av kroppen och uppfattade det som att det var händerna som drog i mig, trots att de egentligen kändes stilla och ofientliga.

Jag blev gradvis mer medveten och kom in i sömnparalystillståndet. Något var fel – hjärtat hoppade över slag. Det var inte så konstigt, eftersom kroppen inte fick något syre. Jag andades, men bara med min astralkropp. Den fysiska kroppen följde inte med i rörelsen! Jag kände ingen luft strömma in och ut ur lungorna och bröstkorgen rörde sig inte alls, trots att jag skickade tydliga signaler till den att andas in och ut.

Nu hoppade hjärtat över två slag. Jag började bli riktigt orolig, men hjärtat slog inte snabbare för det, det fortsatte i vanlig sömntakt bortsett från att det då och då hoppade över ett eller ett par slag. Jag ansträngde mig för att röra på mig, satte mig upp, men det resulterade bara i att min astralkropp satte sig upp. Den fysiska kroppen blev kvar stilla, fortfarande utan att andas.

Jag kände mig inte ett dugg yr som man kan bli om man har syrebrist, jag var helt klar och medveten. Jag kände inte heller de där nerv-ilningarna man känner när man får panik, trots att jag var ganska skärrad. Jag betraktade allting lugnt utifrån, som om jag satt vid styrspakarna till en krånglande maskin. Hur skulle jag få igång den?

Jag satsade hela min vilja på att bli vaken även i den fysiska kroppen och lyckades. Jag tog ett djupt andetag och kunde röra kroppen.

Jag har varit med om många gånger tidigare att jag har vaknat av att jag har ”glömt” att andas och i panik tagit ett djupt andetag, men det här var första gången jag har varit medveten om det under sömnparalys.

Jag snurrade runt runt. Jag vet inte varför jag gjorde det, jag tror inte att det var jag som styrde. Jag vet inte var jag befann mig, jag brydde mig inte om att titta. Jag kände inte min kropp. Denna dans pågick länge.

Men gradvis blev jag mer medveten. Jag såg min omgivning som snurrade omkring mig. Jag var i ett rum fullt med saker, men jag snurrade så fort så jag kunde inte urskilja några detaljer. Nu ville jag stanna, men det gick inte. Jag blev orolig för att jag skulle falla och slå i något, och då vaknade jag.