DN jämför Bonniers kokbok från olika tidsåldrar.
FÖLJANDE fordras: 1 par räfflade gummihandskar, 1 hammare, 1-2 spikar, 1 klubba, 1 plattång, 1 vass kniv.
Vad planeras? Mord? Korsfästelse? Nej, kokt ål med ris och curry.
Det är en välsmakande anrättning. Det vet husmor: Ålen är långlivad, konstaterar 1960 års kokbok. Innan man flår ålen måste den därför bedövas eller ev. stickas. Använd en kraftig (biff)klubba och slå den hårt i huvudet mot ett stadigt och tämligen rymligt underlag.
År 1960 är alla överens om att naturen måste tämjas i civilisationens namn. Alltså skall ålen avlivas. Vem gör det? Svaret ger sig självt. Kokboken är saklig, husmor är saklig. Hon dukar fram passande verktyg, inte olikt en kirurg: Stick ev. ålen med en vass kniv mellan ögonen, men var försiktigt med ålblodet som innehåller ett ämne som under vissa omständigheter kan förorsaka inflammationer. Obekymrad över ålens öde fortsätter kokboken sina anvisningar: Spika upp ålen eller håll i den med hushållspapper, en trasa eller räfflade gummihandskar så att huvudet inte glider undan. Använd helst en plattång och grip med den tag i det losskurna skinnet. Drag först försiktigt, sedan hårdare så att skinnet följer med.Låter det komplicerat? Kokboken hjälper husmodern på traven. Proceduren återges därför en gång till – med hjälp av svartvita fotografier. Man ser hur ett par kvinnoarmar instuckna i blodiga gummihandskar beslutsamt drar skinnet av ålen som hänger slapp i sin spik. Visste man inte vad dirty realism är, vet man det nu.
1983 års kokbok lockar återigen med kokt ål med ris och curry. Det lockas även med ålaladåb. Luad ål. Halmad ål. Äppelål. Timjansål.
Men nu tar civilisationen ett kliv framåt. Sextiotalets ålhantering framstår som smutsig – ja, sett ur ålens perspektiv till och med som omoralisk. Djurskyddsnämnden stampar i farstun.
I fyrfärg ser man ålen flås, men här är det inte tal om biffklubbor, stick mellan ögonen eller uppspikande på vägg. Ålen syns inte i sin helhet. Den är mer vit än svart. Den liknar mest en fisk som ligger snällt i ålflåarens nakna, rena hand, utan tillstymmelse till blod. Inte en gummihandske så långt ögat når. Döden är ren och effektiv. Den har så att säga alltid redan inträffat.
I 2002 års kokbok är det slut med ålrecepten. Ingen går till fiskhandlaren för att köpa ål, möjligen till Ica för att köpa en bit flatrökt ål som skivas tunt och läggs på smörgås. Gott, säger kokboken.
I 2010 års kokbok nämns inte ens rökt ål på macka. Ålen är i princip slut, ålfiske förbjudet, husmor död. Civilisationen har tagit ett kliv framåt.
Ja, sannerligen.
Jag minns att i min mors kokbok (kanske Bonniers från 1960?) finns ett recept på kalvhjärna. Vem skulle få för sig att anrätta och äta något sådant idag?
I senaste Coop MedMera-tidningen är köttrecept sällsynta undantag bland veganska raw food- och smoothierecept och vegetariska recept innehållande bland annat quorn.
Trevligt att se för oss som stod på barrikaderna på 90-talet och chockade omvärlden med att ropa ut att köttätande är ociviliserat.