”Jag har inte varit så glad sedan 1991″, har SvD som rubrik på en artikel om nye s-ledaren. Vad hände 1991 som var så roligt, tänker jag. Sovjetunionen föll samman? Carl Bildt blev statsminister?
Nej, det han var med om då var att han ”fällde” sin första ”18-taggare”. Med andra ord dödade han en stor och ståtlig älg och tyckte det var jättekul. Och har fortsatt med älgdödande sedan dess. Synnerligen osympatiskt.
DN jämför Bonniers kokbok från olika tidsåldrar.
FÖLJANDE fordras: 1 par räfflade gummihandskar, 1 hammare, 1-2 spikar, 1 klubba, 1 plattång, 1 vass kniv.
Vad planeras? Mord? Korsfästelse? Nej, kokt ål med ris och curry.
Det är en välsmakande anrättning. Det vet husmor: Ålen är långlivad, konstaterar 1960 års kokbok. Innan man flår ålen måste den därför bedövas eller ev. stickas. Använd en kraftig (biff)klubba och slå den hårt i huvudet mot ett stadigt och tämligen rymligt underlag.
År 1960 är alla överens om att naturen måste tämjas i civilisationens namn. Alltså skall ålen avlivas. Vem gör det? Svaret ger sig självt. Kokboken är saklig, husmor är saklig. Hon dukar fram passande verktyg, inte olikt en kirurg: Stick ev. ålen med en vass kniv mellan ögonen, men var försiktigt med ålblodet som innehåller ett ämne som under vissa omständigheter kan förorsaka inflammationer. Obekymrad över ålens öde fortsätter kokboken sina anvisningar: Spika upp ålen eller håll i den med hushållspapper, en trasa eller räfflade gummihandskar så att huvudet inte glider undan. Använd helst en plattång och grip med den tag i det losskurna skinnet. Drag först försiktigt, sedan hårdare så att skinnet följer med.Låter det komplicerat? Kokboken hjälper husmodern på traven. Proceduren återges därför en gång till – med hjälp av svartvita fotografier. Man ser hur ett par kvinnoarmar instuckna i blodiga gummihandskar beslutsamt drar skinnet av ålen som hänger slapp i sin spik. Visste man inte vad dirty realism är, vet man det nu.
1983 års kokbok lockar återigen med kokt ål med ris och curry. Det lockas även med ålaladåb. Luad ål. Halmad ål. Äppelål. Timjansål.
Men nu tar civilisationen ett kliv framåt. Sextiotalets ålhantering framstår som smutsig – ja, sett ur ålens perspektiv till och med som omoralisk. Djurskyddsnämnden stampar i farstun.
I fyrfärg ser man ålen flås, men här är det inte tal om biffklubbor, stick mellan ögonen eller uppspikande på vägg. Ålen syns inte i sin helhet. Den är mer vit än svart. Den liknar mest en fisk som ligger snällt i ålflåarens nakna, rena hand, utan tillstymmelse till blod. Inte en gummihandske så långt ögat når. Döden är ren och effektiv. Den har så att säga alltid redan inträffat.
I 2002 års kokbok är det slut med ålrecepten. Ingen går till fiskhandlaren för att köpa ål, möjligen till Ica för att köpa en bit flatrökt ål som skivas tunt och läggs på smörgås. Gott, säger kokboken.
I 2010 års kokbok nämns inte ens rökt ål på macka. Ålen är i princip slut, ålfiske förbjudet, husmor död. Civilisationen har tagit ett kliv framåt.
Ja, sannerligen.
Jag minns att i min mors kokbok (kanske Bonniers från 1960?) finns ett recept på kalvhjärna. Vem skulle få för sig att anrätta och äta något sådant idag?
I senaste Coop MedMera-tidningen är köttrecept sällsynta undantag bland veganska raw food- och smoothierecept och vegetariska recept innehållande bland annat quorn.
Trevligt att se för oss som stod på barrikaderna på 90-talet och chockade omvärlden med att ropa ut att köttätande är ociviliserat.
Några länsstyrelser har gjort snabbinspektioner av minkfarmar och kommit fram till att de allra flesta uppfyller djurskyddslagens krav. Vilket skämt!
För det första har naturligtvis farmarna hunnit städa undan efter uppmärksamheten.
För det andra är verksamheten olaglig även om de inte hittar ett enda dött djur eller djur med fysiska skador, eftersom djuren är instängda i små burar utan möjlighet att få utlopp för sitt naturliga beteende.
För det tredje är verksamheten oetisk oavsett hur laglig den skulle vara.
All industriell uppfödning av djur är oetisk, eftersom den oundvikligen medför stort psykiskt lidande.
Lär dig något om pälsindustrin här.
Se filmen Ett liv som gris av Djurrättsalliansen så får vi se om du fortfarande vill äta grislikdelar till jul.
I en debattartikel i Aftonbladet 28 maj uppmanar fyra skribenter läsarna att sluta äta kött av djuretiska skäl. Jag anser att de har helt rätt i det, men vad jag vänder mig emot är att de framför två ”system” som orsaken till djurförtrycket: speciesismen och kapitalismen.
Man får uppfattningen att de tror att ”några” i samhället har ”infört” dessa ”system”, och att om vi bara avskaffar dem, så kommer äntligen människornas inneboende snällhet att göra samhället till ett paradis.
Så resonerar bara socialister. Det är ett extremt kollektivistiskt synsätt.
För vad är egentligen speciesismen? Man brukar definiera den som en artmotsvarighet till rasismen. Alltså fördomar om och diskriminering av individer baserat enbart på deras arttillhörighet. Men vem skulle tala om att ”avskaffa” rasismen? Varken rasismen eller speciesismen är några ”system” som går att avskaffa, i varje fall inte genom några politiska beslut. Det handlar om varje individs attityder till andra arter och folkslag, och dessa går enbart att ändra genom debatt och opinionsbildning och varje individs vilja att genomskåda sina fördomar.
Kapitalismen är inte heller ett ”system”. Det är snarare frånvaro av system, frånvaro av politik som hindrar människors ekonomiska frihet. Kapitalismen är en konsekvens av liberalismen, enligt vilken alla har rätt att göra vad de vill, så länge de inte skadar andra. Om någon skadar någon annan, så är det statens uppgift att stoppa detta.
Detta ska självklart gälla även inom ekonomin. Att avskaffa kapitalismen innebär att avskaffa friheten. Det är ingen slump att alla socialistiska länder präglas av våld, ofrihet och fattigdom. Det tycks ha gått skribenterna helt förbi att statistiken visar att ju större ekonomisk frihet ett land har, desto rikare är det.
Skribenterna begår ett rent logiskt tankefel när de hävdar att både speciesismen och kapitalismen måste avskaffas för att djurförtrycket ska försvinna. Om alla människor blev konsekventa antispeciesister och alltså veganer, men samtidigt kapitalismen fanns kvar, hur skulle då djurförtrycket ändå kunna bestå? Vem skulle förtrycka djuren om alla vore veganer?
Det är inte kapitalismen som gör att strävan efter vinst sätts i första rummet, som skribenterna påstår. Det är människors drivkraft att skaffa sig bättre liv. Utan vinst, ingen förbättring. Problemet när det gäller djurförtrycket är att vi inte har lagar som förbjuder uppfödning och dödande av djur i kommersiella syften, på samma sätt som vi har sådana lagar för att förhindra förtryck av människor.
Jag vill med detta svar på de fyra socialistiska veganernas debattartikel visa att inte alla etiska veganer är vänstervridna. Socialisterna vill införa ett förtryckande politiskt system som hindrar folket från att förbättra livet för både sig själva och djuren.
Liberalismen är den mest etiska, fredliga och framgångsrika ideologin. Konsekvenserna av den är kapitalism, rikedom för alla och – även om inte många har fattat det ännu – veganism. Om man lever enligt principen att inte skada andra i onödan, så är man både liberal och vegan.